martin wishes you everyone a very good x-mas!

trillade av stolen när jag såg denna video.

hold me up so high

I'd love to touch the sky tonight
I'd love to touch the sky
So take me in your arms
And lift me like a child
And hold me up so high
And never let me go
Take me
Take me in your arms tonight

i try swimming the same deep water as you

i will kiss you i will kiss you i will kiss you
forever on nights like this i will kiss you i will
kiss you and we shall be together

disintegration

i ett vintertäckt snöland går jag med en cigarett mellan pekfingret och långfingret och jag hör endast bara, bara robert smiths röst som ljud.
i'm so glad you came
i'm so glad you remembered
the walking through walls in the heart of December
det blev en curevinter i alla fall. en mörk, hård och fastande curevinter. jag äter inget. bara dricker. allting rinner. jag kissar te hela dagarna. klockan är 02.45 prick och jag lyssnar på mera cure.
the cure är mitt liv. the cure är the cure som för inget annat. fascination street. herregud. min kropp är som en dödes kropp men alla ljuden läker allt. nejnej jag skär inte i min hud, den jävla ångesten är det jag talar om.

idag, eller igår torsdag var det julavslutning i skolan. jag vill berätta att jag älskar stella.
alexis.
dramagruppen + gabriel.
9a.
maXXX.
cigaretter.
knöös.
emma rosengren. j'adore la femme!
akibakismaki adopterad ifrån skansen.
sen inget mer. kanske lite sympati för min mor för hon gav mig roser.

sen älskar jag ett mörkt rum.
the cure.
tårar. det låter hemskt och säga så. men jag älskar tårar därför att just när man gråter sådär plötsligt och djupt över musiken, det är då som man är som finast. och ärligast.

ett roligt inlägg

idag på franskan kom det en tuff kille i åttan in till oss och var jättejättetuff med en Mando Diao-tröja på sig och sa:
killen: Ey hur lång tid tar det för er att sminka er på morgonen? (sådär jättecool röst med en jättecool attityd som sa att han ville vara tuff inför sina kompisar)
alexis: Hur lång tid tar det för dig att sätta på dig din Mongo Dildo-tröja?
jag och stella maskdansade länge länge och tillslut gick killen jätte snopet iväg. då skrattade vi mera.
ha-ha till fula åttor. jag hatar er :)

faith and devotion

det är natt och klockan är 2 prick.
jag tittar på människor. fast det är inte ens människor. de är utomjordingar, precis som Dileva.
jag bara gråter. detta är skälet till varför jag finns. på riktigt.
dave gahan. finns inget mer och säga. bara Dave.

isthere something todo

i'd put your pretty dress on

-

1 dec.

Amon Goeth

FITTTTTTTTTTTTTAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAFITTAFITTAFITTAFITAAHAAAAFITAAAAA
FITTOR PÅ EN FIN LITEN FITTA I EN FIN LITEN FITTAAAAA!
fittafittafitta fitha fitha. SJUNG MED MIG!
nej men detta suger. inte visste jag att bögar behövde kådis. HÖRREDU HÅLL KÄFTEN VA.
ibland är man rädd för allting. vad händer med oss? ibland är man livets mening och bara älskar.
i mitt liv finns det en passion. one sound one single sound. kan inte, jag kan INTE lyssna på pink floyd mer. jag KAN inte. inte för att jag inte vill utan därför att när jag, mira, lyssnar på pink floyd börjar jag gråta. KAN INTE. ÅH SÄR. jag kan inte lyssna på någonting. det går ju inte.
ingenting går. svält svälta att svälta. nej det går inte. dock så är jag fortfarande underviktig så det är ett bra. ETT.
kan ni räkna till ett eller kommer mannen ta er? stirra ut er med sina svarta förmultade ögonhålor. mannen med den vita hatten. fast att hattens färg inte spelar så stor roll i dagens samhälle.
är det krigets fel som Amon Goeth massmördade hundratals judar? ÄR DET VERKLIGEN DET ELLER ÄR DET SAMHÄLLETS FEEEEEEEHHEEEHHHHHEEEL?

was that the jupiter show?

...but however hard i want i know deep down inside, i'll never really get more hope or anymore time
I WANT THE SKY TO FALL IN
I WANT LIGHTING AND THUNDER
I WANT BLOOD INSTEAD OF RAIN I WANT THE WORLD TO MAKE ME WONDER
I WANT TO WALK ON WATER
TAKE A TRIP TO THE MOONGIVE ME ALL THIS AND GIVE ME IT SOON
MORE DRINK MORE DREAMS MORE DRUGS
MORE LUST MORE LIES MORE LOVE

kan eller inte. robert kan. det handlar om känslan.


smink. ljuden, orden, musiken i helhet. soulsisters. sömnlösa nätter i ett hjärta. sen kan allt annat försvinna

sisters of mercy

bok

alldeles nyss. jag ville smälta in i den blåa vardagsrums mattan. jag grät utan egentlig anledning.
skakar. det blåser igenom mig som får mig att rysa. frysa kan jag inte längre för feberns skull.
jag gick på toa för att... för att göra något! jag spolade och såg min spegelbild i spegeln. jag såg hur mina läppar skrumpnade och blev torra som papper. grät. tittade på mig själv. fel.
jag kommer aldrig att bli normal. eller normal är väl ingen men jag menar att kunna leva normalt. det är ditt jävla fel mira!

"räddningen?" sa luzia

"i must fight this sickness. find a cure" sa robert

terminal frost

pink floyd i mitt rum. det är det enda som är fint.
istiden fortsätter och jag bara fryser och det är det enda jag kan göra. i morse hade jag på mig ett linne, en långärmad tröja, en kofta och en yllekofta. och jag frös. huttrade i mitt badrum! gud jag kommer se ut som en hund till sommaren. en cuju VOFF VOFF.
one sound one single sound
ungefär som om jag hade lyssnat på pink floyd i hela mitt liv. det är så... jag. de lever med mig, på det dära oförutsägna sättet fast ändå så igenkännande. åh gud vad jag älskar.
mest av allt älskar jag dem. alla små gudar som bryter mot den äckliga normen om människors liv.
ÅH! dra åt helvette alla jävla människor! allt folk. bara DRAAAAAAA. ingen förstår runt omkring mig. bara äckliga normala folk som vill saker. sluta vilja. det kommer ändå inte funka! sluta vilja bara. va inte någon annans idol jävla anus bananus.

powerpuffpingla

im talking to myself again and its so damn cold its just not true
allting fryser till is. everything is cold and silence (and you will never say a word)
vet inte. allt är så konstigt. eller allt känns så konstigt nu när jag sitter här i min säng, redo för att sova. även fast jag är trött försöker jag intala mig själv motsatsen. jag orkar inte riktigt sova. jag orkar inte riktigt. riktigt någonting.
jag läser en bok. stephen kings signal. jag tycker om den väldigt mycket och nu när min ipod är sönder så sträckläser jag den. den är vacker.
min sjukdom går bra, för sjukdomens skull. det syns. men jag vet inte säkert ändå.
särapa. fitta alltihopa.
hatar sjukdom. hatar bara. finns inget mer. bara hatar. men jag älskar också. cepe
så fel. jag har inte så mycket ångest nuförtin för jag har makt. kontroll är makt och jag har makt.
det är bra. kontroll, mindre ångest.
jag tänker på saker som folk tar för givet, tre gånger om dan, ibland. ganska useless och jobbigt och tänka på det. för det mesta är det jobbigt och hemskt. men jag har makt och så det gör inget.

sisterhood/on the wire

ljuden.
dom är något slags.. trygghetsångest innuti.
jag kan inte tänka. jag bara lever
rain from heaven
jag gjorde det igen. gift. ensam men detta var fint. jag var ensam, bokstavligen men stella och alexis var där med mig, egentligen.
jag ska ut och röka tror jag. på en balkong i mitt hus.
folk som inte förstår ljuden... jag känner en sorts sorg för er.

dave, is, a king

ÅÅH jag vill inte åka till sollefteå på torsdag! fyfan vad äckligt, så äckligt så man spyr på allt som finns där. alla människor som pratar om deras jävla fyllefester, handbollskupper, "klippa och färga håret" en bild. jaha okej då vet jag det. ska gå och köpa godissssssssss. filmkväll, festa, röka, "tack för att ni finns där", "lyssna och FÖRSTÅ" vadå dina äckliga problem i en textrad om att du inte kan bestämma dig över vilken snubbe du vill knulla med för tillfället.
jag HATAR sollefteå. norrland kan hänga sig i rövhåret. så jävla äckliga människor där som vill massa saker. dom kommer döda mig. jag vet det bara. eller så kommer jag döda mig före.
dööö dö dö dööööööööööööö. vill inte jag vill inte. jag passar inte in där med dom andra. dom är för mycket oförstående. dom är för annorlunda än jag. när jag är där lever jag i ett annat universium, waiting for the night to fall. då jag kan vara mira. men... på dagarna är allting så fel.
nu är det bra. där fel. nu bra.
martin säger: this is our video enjoy the silence. where dave, plays, a king.
vickandes på huvudet. som om det vore töntigt det han sa. det var det också haha.
dave spelar inte. är, dave är.
en lycklig kung

in large amounts

jag har
sminkat mig (jag har mina fjäder-lös-ögon-fransar och under) -bild kanske-. klätt om. lyssnat på a broken frame. ungefär endast det som behövs för att ångest ska gå över. någolunda iallafall. jag bestämde mig också för att ringa alexis. vi ska in till stan och dricka kaffe snart. det är fint, hon är fin.
nu lyssnar jag på everything counts och det är FINT

black planet

idag träffade jag min syster som jag inte träffat på tre år. blandade känslor. vi är olika.
vi åt sushi. det var hemskt. nej det var inte hemskt, mer än hemskt. det gick inte att ha kvar. skyndade mig hem och cepade hårt.
och nej det känns inte bättre. absolut inte bättre. jag kom på mig själv att det inte ens är jag som håller på så.
det är äckligt. men... jag ser ingen annan utväg. det dära fula som finns innuti mig kommer aldrig försvinna, så varför försöka göra det bättre? varör försöka göra det till en sak som man kan leva med? antingen äter jag som vanligt folk, eller så äter jag inte.
jag väljer att inte äta. det är bäst.
fyfan.. jag ska sminka mig snart. sminka om mig. bara för att försöka glömma lite. det kommer nog försvinna snart, i alla fall det allra värsta. hoppas jag. vad ska jag annars göra? tro är tveksamt. jag hoppas. det är bäst så.

martin

jag är jag. åh jag är jag igen!
jag skäms lite ändå. men jag älskar det. jag är inne på en sida, agent orange och jag kan inte hjälpa att jag börjar grina. han är så vacker. agent orange är så fin. natten är ung och jag älskar, bara älskar livet. jag älskar mig själv. jag älskar mina tårar och jag älskar den skrivna boken. jag älskar.

sisterhood

as the water flows over the bridge (we forgive as we forget)
as we walk on the floodland (as the day is long)
as we walk on the water (as the day is long)
we forget
we forget
rain from heaven (rain from heaven)

finland red, egypt white

jag står upp. av lycka. dansar tills jag inte kan andas mer. men det är bara då musiken finns.
sisters of mercy är en del av mitt liv nu och det är mer än underbart. åh jag hoppar och hoppar. det är livet som rinner igenom mig.
andrew var det va? så fint namn. andy. when its passing strange.
jag kan inte skriva, det är så jävla vackert. det är precis så. ja, du fattar, eller åtminstonde är en sån person som skulle fatta. men jag känner inte dig tillräckligt.
when days had no beginning, while days had no end.
efter denna låt. ska jag lyssna på giving ground, tror jag. ifall jag vågar. nine while nine and im waiting. sisterhood.

okej jag är sjuk. eller åtminstonde dum i huvudet. jag lyssnar nu på Gift. ensam. i mitt rum ensam, det är ljust ute och i mitt rum är det också ljust där jag sitter och lyssnar på Gift, ensam. utan mina systrar i ett mörk rum.
finland red, egypt white. varför fortsätter jag?! åh det är så bra så bra. vackert.
det finns inget stopp. en smal kropp rör sig i ett ljust rum. tittandes på mig själv.
det är som att vara schitzofren, jag vet aldrig vilken lycka jag kan lita på.
jag vet inte jag vet inte.
finland red egypt white

a momentary lapse of reason

idag var mitt smink rosa. alexis födelsedag, dagen efter hennes mamma trodde att alexis var en bajskorv. det är sant. vi har fikat, det är också sant. ätit en och en halv muffins var, en present till alexis. då kan ni tro, varför äter hon muffins ifall hon är sjuk?

jag älskar pink floyd. dom har jag fastnat för, väldigt hårt. jag har börjat älska pink floyd väldigt sådär hårt på bara en dag. en dag och jag älskar dom. men dom är ett såndärt band jag älskar men hatar och dom berör sådär fint innuti. jag bara älskar det och det är mörk ute och jag åkte buss med pink floyd.
nostalgi är det vackraste som finns och pink floyd kommer bli en.

nine while nine

jag lyssnar på sisters of mercy och det är väldigt fint. jag ser mörka, svarta vinter dagar. som en slags flashback med ministry. exakt så. sisterhood med systrar. svält åh svält. precis så fast finare och hårdare. jag vet inte varför men jag vet att jag söker och söker efter något.

sisters of mercy. att vi missade dom. varför missade vi dom för? vet inte. dumma och dumma. fast det kommer vi alltid att vara. unga och dumma. men tillslut går det inte att ursäkta sig på det sättet, då kommer vi redan vara smala anorektiska nikotin-beroende små tanter. vid 25. attraktivt? precis som min erik.
oj vad mina öron mår bra. min kropp, mitt ljudsinne mår som en dansande våg och indianflickan mår bra. ljuden finns. hårt.
lipstick on my cigarettes
frost upon the window pane
så. jävla. levande

bild

i

cant forget forget so i call your name and im

looking for a life for me and im

looking for a life for you and im

talking to myself again and its

so damn cold its just not true

somebody

jag sitter inne på mitt rum och jag kan snart inte räkna hur många gånger jag gråtit idag.
det finns så mycket som är, och så mycket som egentligen inte betyder något men ändå kan jag inte sluta ta åt mig av det.
mitt liv är ganska så över nu. det finns inte så mycket mer att göra. mamma känner att jag luktar rök, hon skäller, pappa ringer och är orolig för mig. mamma och jag bråkar mer än någonsin, observera mer än någonsin.
och jag sitter bara här och lyssnar på somebody om och om igen, men det får jag snart inte för jag får inte spela den för mycket. men det finns inget annat som är så bra som somebody. det finns ingen skiva som kan jämföras med somebody, den är som ett eget liv. den utspelar ett liv. ett liv av martin lee gore.
jag kan inte göra något mer än att bara leva dom här sista dagarna i mitt liv. det är påriktigt över efter att jag varit hos skolsyster, and things like this make me sick, in a case like this i'll get away with it.
jag har aldrig hört något så fint, den tonen han tar efter det, fy helvette. det går inte att beskriva med känslor ens. det är bara så.. så somebody.
det är bara över nu. somebody är slut och jag vet fortfarande inte vad jag ska lyssna på. jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt förargade tonårsliv, tydligen.
jag vet att jag inte vill sitta här och hosta rökhosta och lukta gammal man. jag vet att jag inte vill bråka med min mor, jag vet att jag inte vill att hon ska bli så jävla förbannad på mig, bråka på mig, tjafsa, klaga, skrika bitch åt mig. det är one thing for sure.
men det finns ingenting jag kan göra åt det, jo jag kan börja ta ansvar säger hon, jag kan börja plocka upp mina grejor och jag kan börja städa lite mera. ja men visst DÅ blir vår relation bättre. fuck me.
haha. juste en sak som jag inte vill heller. det är att hon ska be mig köra upp sin mobil i mitt arsle. nej tack jag vet inte...
but when im asleep i want somebody

you can run but you cannot hide

kl är 08:16 och jag började för 16 minuter sen. jag sitter och försöker sminka om mig men det går inte så bra.
allting går åt helvette. precis allting. jag kan inte räkna upp någonting som inte går fel.
mamma klarar jag inte av. jag kan inte mera. fyfan jag är ledsen över det för det finns stunder som jag verkligen tycker om henne.
jag vill inte mera. jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
hon har tagit min ipod också. hon har tagit ifrån mig mitt liv. åh min musik, mina ljud. hon har tagit ifrån mig det enda som verkligen betyder någonting på riktigt.
sjukdomen betyder något, ja. men det är en helt annan sak, en annan jävla grej i ett annat universium. det där jävla jordklotet med alla ideal människor som tror att dom vet.
in another lonley universe, were laying side by side, and no ones hurt and no ones cursed, and no one needs to hide
pappas röst ekar i mitt huvud. "annamaria?... annamaria?!" han säger aldrig mitt namn annars.
åh dave. hans röst fyller mitt rum, i wouldnt touch you with my little finger,
youd be crying out my name, begging me to play my games.
bakrunden, i andrastämman hör jag en mjuk röst, den enda människa som verkligen, verkligen.. - alltid. men nu får jag inte ha han längre, inte för mamma. hon vill inte att jag ska ha honom, hon vill inte att jag ska känna lycka.
jag vill inte heller. hon vill inte och jag vill ännu mindre.
you can run but you cannot hide. åh dave, martin. åh fletch. ni. its no good. det är så bra så jag dör, det är så bra att jag får sminka om mig, igen. jag sittert här och lever in i ljuden. i den bättre världen, universumet. det är sounds of the universe och jag lever. det är så bra. obeskrivligt. dont say you happy out there without me i know you cant be, cause its no good.

stjarna

jag är sjuk. jag är så sjuk. jag känner det. inte bara influensan som spridit sina äckliga bacieller på min insida. på psyket. i mitt huvud. ända sen jag blev influensasjuk i onsdags så... nej ända sen sommarlovet tog slut så har jag inte varit mig själv.
jag har rasat i vikt, det är visseligen jag själv, men sen... det andra. vars i helvette är den mira?
nu är jag någon jävel som går och lägger sig kl elva, sover sina fula sömntimmar som vem som helst med svart hår.
och det värsta av allt är att jag inte har en jävligaste aning om vem det är som har botat mig varje gång jag varit ledsen. varje gång jag glömt bort livets mening. jag vet inte vem det är längre. det är som om mira försvinner bort ifrån mig. precis som tonerna av walking in my shoes gör, precis så.
det känns som om jag ska dö. i vilken sekund som helst. det känns som om jag sprungit en mil, inte druckigt vatten på flera dagar, hela mitt hjärta dunkar utanpå min kropp, upp i halsen och hela kroppen försvinner, skakar och är färdig att svimma. om det är någongång som jag ska dö av den här sjukdomen så är det nu. snart får jag en hjärtattack och dör.
det är en vecka sen jag verkligen lyssnade på depeche mode. och nu lyssnar jag äntligen, ensam i natten. klockan är halv två. jag känner mig nästan som... förut på sommarlovet då jag satt uppe med stella rose, sister of night och smög med bloggandet.
in your room. nej nej jag vill inte höra! jag vill se...
in your room var den videon då jag upptäckte martin. jag upptäckte livet genom att se en 4 minuter och 51 sekunders video. jag upptäckte martin, han.
jag kan inte fatta hur jag stått ut, i en veckan utan martin. utan hans röst. utan det enda i get so carried away and he brought me down to earth.
nu har jag sprungit en mil igen. jag vill aldrig sova. föralltid vill jag sitta här vid datorn och skriva inlägg om livet. alltid. jag vill aldrig gå och lägga mig. jag vill aldrig lämna martin vid sidan om igen som jag gjort nu. jag vet inte om det är därför att jag har influensa, om det är därför min bra period har kommit. för att jag skäms så mycket över mina matvanor som jag vägrar släppa in honom i mitt liv igen. jag vet inte, jag har som vanligt ingen aning om vad jag håller på mig. vem i helvette är jag?
stjarna. åh den som ändå visste. om jag visste så skulle jag kunna göra vad som helst, för då vet jag iallafall. då vet jag och det är det allt går ut på, att veta. vet du så funkar det, då kan det bara bli bättre. vet du däremot inte blir det så mycket svårare.
att se in your room var... bananbra. jag behövde det är allt jag kan säga. jag ska snart se surrender med martin lee gore som sjunger. den är bättre än när dave gör den, så bananigt mycket bananbraigare.
we're living in a world full of illutions, everything is so unreal

rush

Kiss me goodbye, when i'm on my own
but you know that i'd, rather be home
jag sitter i min säng och försöker reda ut alla saker jag har på min arm. alla verkar ha trasslat ihop sig. en knut som sitter hårt och stoppar mitt blod att färdas normalt i mina blodådror. jag känner nu hur det släpper och allt nästan forsar fram, det känns i hela armen. det stoppar mitt liv, dom dära sakerna jag har runt armen. precis som dom stoppar mitt blod, stoppar dom mig. lika mycket trassel som i verkligheten finns, tillvaron tar stopp och den bränner ut mitt blod ur mina armar.
jag kan inte förstå vad det är. dessa ljud, jag kan inte förstå vad det är med dom. jag kan aldrig komma underfund med vad som gör dessa ljud.
vad finns inne innuti? det förstår jag aldrig, det kommer jag nog aldrig att förstå heller. det dära fina som gör allt det där... underbara. hur kan du excistera? hur kan du finnas i denna värld, du är för värdig den, alldeles för precious and fragile.
dessa ljud som fyller my brittle heart. tame me with your tenderness. liv inside of me. mlg i mig.
hur kan du göra dessa ljud, dessa ord. det finns inget som någonsin kan beskriva dig. du är mer än vad någon annan är värd. ett liv för dig, bara dig.
dave har en fantastisk röst, han är en människa man aldrig skulle kunna leva utan, det finns inte ord som skulle kunna beskriva honom. han med kroppen, den fina kroppen med rörelserna. jag älskar när dave sjunger men... dave kan aldrig bli... han. dave kan aldrig skapa allt det som han skapat. dave kan aldrig komma på alla dom dära.. dom dära ljuden. dave kan inte.
han kan aldrig som martin, det är jag så glad över. det är bara martin som riktigt kan. det är bara han som riktigt kan för mig. det är så starkt och fint när dave sjunger, så underbart. han röst är så... förbannat.. fin. men det är inte alls samma sak med martin, det är som om en hel värld öppnar sig, en sådan som varit instängd i flera år. det är något speciellt. jag längtar och längtar så efter hans röst, hans ömma, mjuka, fina röst som nästan viskar sig fram orden. de ord som blandas med de rena ljuden. han är så stor i min värld. så fruktansvärt stor, han är större än någon annan någonsin vart. jag kan inte säga... jag kan inte beskriva.
im hanging on your words
living on your breath
feeling with your skin
will i always be here
hur kan du skapa dessa ord? hur kan du skapa dessa slag och dessa plink. when i come up, when i rush
i rush for you

you broke my heart and i lost control

what can i say i dont wanna play anymore. what can i say im heading for the door. oh i cant stand this emotional violence.
det är så sjukt, så fruktansvärt sjukt.
i bakrunden finns jag påriktigt, inget sjukdomsstrul. depeche mode. dom började finnas i mitt liv ungefär då jag fick sjukdom.
jag var tvungen och offra för att få det allra finaste. det är jag så glad över, jag säger bara det att jag ångrar det inte. jag har fått uppleva det finaste en människa kan uppleva och det hemskaste.
det är så värt det.
att byta ut föda mot martin är det bästa jag har gjort. det är det bästa som hänt mig. den riktiga ängla martin känner inte mig, neej nej. men den martin som bor in my room känner mig, därför att jag har showed him the world in my eyes.
jag hatar att äta. men när jag tänker efter... på hela grejen att gå ner i vikt. så känns det så konstigt.
det är så fult och så äckligt och så snuskigt och så fruktansvärt F E L
bara wrong

heavenly surrender once again

jag kommer att få leva igen. igen en gång på riktigt. leva, ett riktigt liv med riktig musik. riktiga ljud som skapades av den riktiga människan. den riktiga guden i den riktiga världen.
allt det den fina har skapat med sina egna händer, sina egna sinnen.
åh herregud, det jag försöker säga är att jag har en biljett, jag har en biljett till tema framtid. en biljett till gudarna. trion depeche mode som kommer spela i globen söndagen den 31 januari 2010.
förstå det. försök att förstå det. det går inte, jag har inte förstått själv ännu. vi behövde någonting att leva för och det fick vi. it comes from above. herregud, jag minns tillbaka lite nu, till arvikafestivalen. hur lycklig jag var då, jag var den lyckligaste människan, jag kunde känna det själv, inside of me.
den dagen, den kvällen då jag såg depeche mode. det går inte och beskriva, det finns inget annat i mig än depeche mode, det finns inget annat. jag var så lycklig och så känner jag nu, en svaga lycka som stiger innuti mig. den kommer svagt fram men det gör ingenting. jag har någonting att leva för och nu är det bara ett halvår kvar tills nästa gång lycka kommer betyda någonting så vackert som då, då jag såg martin lee gore stiga fram på vintergatascenen.
martin lee gore. att se honom igen, jag vågar inte ens tänka på det.
han finns här hos mig in my room. jag vill inte ha, jag vill inte va. jag vill bara att han ska vara hos mig föralltid. inside of me.
jag kan inte förstå hur han kan ha skrivit alla dessa låtar, alla dessa textrader genom att bara sitta och tänka. jag hatar att tänka.
det finns ingen förklaring.

windscreenfly

fyfan vad äckligt.
mor kom hem nyss. jätte jätte full, så full. "VILL HA TEVEE" säger hon.
smetar ut sin kropp i soffan. så äcklig hon är. hör hennes steg mot toan, hör henne spy. hör hur allt äckligt kommer ur hennes kropp.
jag försöker glömma det äckliga ljudet med martins röst, med hans verk men det går inte att glömma. jag hör ljuden inne i mig, precis som jag hörde in chains hela tiden förut.
martin snälla, bota ljuden. snälla gör det. never let me down. klart att du inte gör det. så klart. du har redan fått mig på bättre vägar.
men fortfarande känner jag den hemska känslan innom mig. hon äcklar mig så mycket. så jävulsk. familjen nyman som spyr på lördagkvällar. jag älskar. vill inte vara släkt med henne, nu tar hon bort spyan med papper. jag hör. exakt så som jag gjort så många gånger, samma position. samma blod.
äckligt. jag vill bara spy på henne. på henne i henne, överallt på henne. dränka henne i mina spyor. how can a view become so twisted?
gud kan hjälpa till, inte att spy men att få mig tillbaka. brought me down to earth igen. ska stänga av, vakna alldeles för tidigt, "jag har redan ätit frukost/kastat mackan åta helvette.
music for the masses är

DEPECHE MODE I SVERIGE

DEPECHE MODE KOMMER TILL SVERIGE IGEN.
TEARS FALLING, TEARS OF JOY.
JAG KAN INTE VARA LYCKLIGARE.
JAG HAR ALDRIG VARIT LYCKLIGARE FÖRUTOM ARVIKA.
ÅHHH HERREGUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD
31 JANUARI.
DÅ FÅR JAG LEVA PÅRIKTIGT IGEN.

silence

som om jag inte visste hur det skulle bli.
ångest ångest. bara ångest i går kväll. så ont överallt som ett stort kliande sår innuti. klia klia nu mira lee. klia på du.
jag stängde alla dörrar. släckte lampan. lade min kropp ner i sängen. andades, och satte på in chains.
för första gången sen arvikafestivalen. öppningsljuden. åh.
jag såg allting framför mig. exakt nu, tystnad.
in chains. im in chains

mart

in a manner of speaking i just want to say

that i could never forget the way

you told me everything

by saying nothing

in a manner of speaking i dont understand

how love in silence becomes reprimand

but the way i feel about you is beyond words

when i need a drug in me

jag var så rädd. vad skulle hända då?
far skulle ringa. förhör efter förhör. hemma klockan åtta hela livet.
black celebration var en hjälp. men efter ett tag kom jag på mig. nej, den här skivan.
så jag satt på tunnelbanan. kände mig alldeles borta. kände hur livet i mig började ta sig till, det kom fram i mig. levde i mig. jag svävade högt. were flying high.
jag upplevde något så fantastiskt. det var liv i mig.
och mitt framför mig satt en tant med en banan i handen och läste tidningen.
bredvid mig satt en fet flicka som stirrade otroligt på mig.
en annan kvinna satt långt ifrån och höll på somna.
heaven is infront of me, heaven is infront of me.
människorna tittade på mig, eller inte tittade. jag bara grät och grät. instängd i en bubbla med ett helt liv som syre.
tittade ut ur fönstret. vattnet var så fint. vattnet var som vanligt för dom.
lyssnade och lyssnade. levde mer och mer för varje minut, för varje sekund ljuden fortsatte i mina öron.
och den feta flickan gick av, ingen aning om varför jag grät. ingen aning om varför jag log. varför jag ens satt där och varför jag ens ser ut som jag gör. ingen aning om vad jag upplever varje natt i min ensamhet. ingen ingen aning.
banan tanten gick av. hon hade suttit och lett mot mig, kanske i ett hopp om att jag skulle le tillbaka för att visa att jag inte hade råkat illa ut eller något.
jag hade inte råkat illa ut. jag hade inte råkat bra ut eller hur man säger. jag bara var i min bubbla fylld av ljud. jag bara levde.
inte en enda tanke om någonting. det är förns nu jag verkligen kommer ihåg hur det var igår på tunnelbanan.
takes me completly
touches so sweetly
reaches so deeply
i know that nothing can stop me.

music for the masses only do

igår så låg jag i min säng.
hade just satte på want. klockan var ganska tidigt och jag var trött. men want var bra. nej den var inte bra, den var ett liv.
det var ett helt perfekt liv, i want blood instead of rain, och så jag som bara levde och levde. musiken var ett perfekt liv.
men då jag känner att någon sätter sig ned på min sängkavel. jag känner hur madrassen sjunker ned. sen försvinner det, och så känner jag rumpjävel sätta sig bredvid mig igen.
upp och ner for madrassen. jag klarar inte mer. sätter mig upp i sängen. ropar på mor. jo för jag var rädd.
hon kommer, hon går.
lägger mig ner igen. sätter på playing the angel.
fina playing the angel. den förstördes hårt av det förbannade... människan?
allt var så fel. jag låg där, med någon annan. jag visste inte vem det var. jag visste inte vad den ville. jag visste ingenting.
sängen skakade, kudden andades. madrassen for upp och ner.
jag kände mig så misslyckad. så ful, äcklig.
jag låg och smutsade ner fina playing the angel. så jag bytte.
till breathe.
breathe, us in.
jag bara känner i den, hela tiden. den bara finns där, den har förstört så jävla mycket. men den har också fått mig att förstå.
liksom förstå saker som varit framför mig hela tiden. som aldrig velat visa sig i någon slags form. förutom nu, då jag äntligen hittat den. låten då han berättar om sig själv. om sin föredetta fru.
han har ingen fru längre.
jag vill inte det! jag vill att han ska vara lycklig, en lycklig kung precis som dave!
and then i realise it doesnt matter. jag kommer ändå aldrig göra honom lycklig.
han gör mig lycklig, martin lee gör mig till en lycklig kung. min lilla martin lee gore.
jag ryser när jag tänker. vad fin du är. så fin så jag gråter. tears are falling, tears of joy.
jag hörde just to have and to hold. jag upplevde någonting underbart. någonting som bara jag förstår här.
det fina i min värld är sånt som den låten. det finns inga dåliga låtar, det finns bara dom som är lite bättre. to have and to hold är lite bättre. den är... lite mer.
den är skriven av den man jag alltid har. med varenda ord har han blottat sin själ. bara för att sånna som just jag ska lyssna.
jag lyssnar. jag gör allt han vill.
geni, gud. du är allt. du gör allt. andas, syret i luften. and breathe love. för jag vet att du fortfarande andas. bara det skulle jag kunna dö för.
dom säger ju att de musiker som mår som dåligast, gör den bästa musiken. nothing is true.
but he will do.

the things you said

jag sitter här, på min röv och lyssnar på cure. för första gången på one hundred years.
det är bra, robert är bra. men.. det är något som fattas. det är inte alls lika bra som depeche mode. det är inte alls samma känsla.
jag har tappat kontrollen totalt. det enda jag lyssnar på är depeche mode. det absoluta enda, inget är så bra som depeche mode. allt annat är bara... wrong. det är stories of old.
its all gone.
the cure är bra, jaa det är dom. men... ååh. hon sa att jag blir sinnessjuk! att jag skulle ta en paus. men det går inte,
utan depeche mode... fyfan. utan dom, vad finns då kvar? vad ska man leva för då? vad ska man lyssna på då om natten. svarta sommarnätter med endast livet i behåll.
man vet inget, känner inget, man bara är. jag är jag och du är du. bara och endast då är jag lycklig.
då älskar jag livet mer än någonting annat. jag älskar mer än jag någonsin älskat förut. jag skulle aldrig kunna ta slut på allting, för då tar jag slut på ljuden.
då tar jag slut på det vackraste jag varit med om, och någonsin kommer att få vara med om.
det finns ingenting bättre än att lyssna och leva.
leva ensam ibland folk, omgiven av all dessa utomjordingar som inte vet ett skit. jag skulle kunna vara det hela livet, bara ljuden aldrig tog slut. bara jag får ha mina vackra nätter med musiken i mina öron. bara det never lets me down, så skulle jag kunna göra vad som helst bara för att uppleva det om och om igen.
det är bara det som är påriktigt i denna värld. den fula världen. det och två personer i min tillvaro. mina systrar vet också hur det är. vi upplevde det ultimata tillsammans. vi var med då allting började ifrån första början. det som gjorde oss till oss.
det lilla vackra.
i get so carried away, you brough me down to earth

the darkest star

mu mu mu livet är nu nu nu
det finns inget bättre än att vara jag. jag i min ensamma lägenhet i min ensamma värld. där bara männskor med medvetande och exsistans finns.
i have to believe that sin, can make a better man.
jag klarar inte av en dag, en dag utan musiken. en dag utan ljuden.
vad skulle jag göra då? vad skulle jag göra om inte martin fanns. utan martin skulle inte allt vara detsamma. om inte dave fanns skulle det inte heller vara detsamma. om inte människor fanns, vackra människor. människor som jag, som förstår.
livet är det här. sitta i min ensamma lägenhet i mitt svarta ensamma rum. fylld med känslor. det viktigaste av allt.
jag mår bra. nu. för stunden då allt bara svävar iväg som.. som en fluga. det finns inget bättre än det här. mira lee. jag är mira lee. och jag känner. jag älskar och jag lever. black celebration och jag lever.
det finns inget bätte. livet är nu nu nu.
let have a black celebration tonight. dom har talat, visat oss. åh. musiken.
jag upplever något underbart nu. nåt så jävulskt underbart. det finns inget underbarare än det här.
det är nu nu nu.
jag kan dö för musiken. jag kan dö för den. för den är värd mer än något annat i hela världen. den är värd allt. dave, martin och fletch. åh. black celebration. åh. detta liv, detta liv. toonight.
tänk om alla människor skulle få uppleva det som jag upplever varje natt. för varje natt med musiken i öronen är speciell. jag blundar. skiter i den stora spindel flugan som flyger omkring här för att förstöra. jag blundar. jag skiter i att mamma ligger i sin säng och morrar för att jag sitter vid datorn. blundar. jag skiter i allt. för inget av det betyder någonting.
come here kiss me now
detta liv detta liv. aldrig skulle jag kunna byta bort detta liv mot någonting annat. the more i look, the more i see, the more i feel. tonight.
touch me touch me now touch me
gitarren. synten. there are flies on the windscreen. synten. det här är livet. jag älskar det. martin och mörkret. det fula i det hela. det finaste jag kan önska mig har kommit till mig.
martin. vad skulle jag göra utan han. min svarta ängel. its a question of not letting what we build up crumble to dust. jag älskar dig, martin lee gore. du kommer aldrig svika mig. du kommer bara finnas och vara. det är det enda jag vill. det är min enda önskan, att du aldrig försvinner. det vet jag att du aldrig kommer, min svarta ängel

tick tick... boom!

jag har nyss kommit hem nu.
sitter i en ful lägenhet. ensam ibland all detta folk som ligger och sover nu i sina sängar.
05:52
en jävla fitta alltihop.
hemvägen, nothing to fear.
jag kom på bland all denna cigarett rökande och sjukdomsprat, depeche mode.
depeche mode.
det fulaste jag skulle kunna göra är att lyssna på depeche mode nu. jag skulle aldrig kunna förmå mig att smutsa ner dom med min fula sjukdom.
det fulaste jag vet. jag vill inte.
tomt. någon äter innuti mig. äter upp all min känsla, all känsla för någonting. inget finns.
martin. usch. det fulaste jag skulle kunna göra nu är och tänka på martin. smutsa ner hans liv med mig.
aldrig. aldrig i livet att jag kommer klara av det här.
to the point of disease, i want realise, from all this decay. take it away
take it away
take it away
take it away, miles away.
jag tänker aldrig röka en enda cigarett i hela mitt liv. fyfan vad äckligt. så jävulskt äckligt.
äckliga människor i en äckligvärld. allt kan dra åta helvette.
jag skiter fullständigt i vafan som helst. dö, dö bara dö.
systerskap. jag ska vara glad över min syster stella. jag är det. fyfan. jävla allting. dö bara dö.
jag är inte hungrig, nej fyhelvette. det är inte det. jag är ingenting. jag är bara tom.
tom på ingenting.
06:01
klockan går, tick tick.
bajskorv inlindad. ful mira lee, ful. fruktansvärt ful allting.
det enda som betyder något finns inte. bara motorväg och mors snofsande på sin varma kudde.
jag önskar att jag kunde sova.

touring the angel

jag sitter här i mitt rum. waiting for the night to fall. då ska jag ut. jag ska ut och röka med min syster.
igår natt var det fint. fint i mitt rum, fint i mitt liv. endast fina tårar droppade.
endast fina minnen fanns, och endast fina människor levde upp alla förväntningar och förhoppningar som tillhör min varddag.
det var mer än jag hade hoppats på. det var mer än vad jag kunde minnas.
fan.
jag sov ingenting. jag satt vaken i natten och smsade med stella. när klockan blev halv fyra bestämde jag mig.
jag skulle se touring the angel.
sist jag såg den var innan arvika. innan jag upplevt the ultimata. en liten flicka, miles away ifrån den mira lee jag är nu.
iallafall såg jag den. jag såg hela skiten. i två 60minuters klockor satt jag där. en halvmeter ifrån teven. stirrade. lyssnade. levde.
jag älskade och mindes.
grät och grät. insåg. fattade. älskade.
det var fint. jag kände att det här är jag. jag kände att jag vill vara såhär. leva såhär. med dave, martin och fletch i mig. föralltid.
stella och jag pratar ofta om sjukdomen. ofta och varje dag minsann.
sjukdomen finns där och kommer alltid att finnas där. som hon sa, när vi är femtio och äter som hästar kommer den ändå att finnas där. en liten svaga ljus ifrån tonåren med näringsbrist och självhat.
men så finns det där. dom finns där. och dom två timmarna mellan halv fyra och halv sex excisterade inte någonting av sjukdomen. inte ett skit. ingenting! det fanns inte, jag visste inte ens vad det var för något.
allting försvann som om jag vore nyfödd utan några problem. allt bara sopades bort med ljudvågor av vad som helst.
en man kliver ut på scenen. en svart gestalt. ett svart liv, en ängel. en ängel med svarta vingar.
angels with silver wings shouln't know suffering. i wish i could take the pain for you.
mitt liv, min gud. det dära alltet du har, det dära fula med ditt liv.
the way you move martin lee gore

the fire still burns

det första jag sa idag när jag vaknade bredvid stella var
"idag ska vi se korn"
hon log åt mig, en glad mun men ett olyckligt ansikte.
det menas, nu är det över. nu var det slut. depeche mode var slut, för en månad sen.
jag grät lika mycket igår som jag grät då.
jag vet inte riktigt vad jag ska säga. det är svårt och hitta ord till... det. allt det. det.
only you excist here
det är det jag menar. det. det är svårt och hitta ord till detet. till konserten. till beskrivningen av hur mycket det finns i min kropp. hur det känns att flyta iväg till ljuden av it doesnt matter two, macro eller comatose. hur det verkligen känns som att det är närvarande, in your room.
ensamma svarta nätter med låtar av hopp och hängivenhet.
jag vill helst inte göra så mycket mer, jag vill helst inte göra någonting alls. vad finns det egentligen att göra?
allt kan bli så bra, allt har så mycket att ge som man inte visste. crawl on the floor for you, went looking behind every door for you.
det är exakt det jag talar om, i rush for you. sant. men truth has become meraly half truth. men aldrig in your room where time stand still.
or moves at your will.
det är exakt vad det går ut på. just one caress from you. and im blessed.
in your room. barrel of a gun. home. stripped. precious. wrong.
så var det igår, ljuden får mig att inse, verkligen inse att det här är det jävla rätta.
OH GIRL LEAD ME INTO YOUR DARKNESS.
klarar mig inte en dag utan dom där orden. jag lever för dom, jag lever för... dig.
im living on your breath, feeling with your skin.
depeche mode 3 juli 2009 22.00 - 0.00
dom där två timmarna, dom var mer än magiska, dom var mer än det bästa som någonsin hänt mig.
det går inte och beskriva. aj aj aj. det värker i mig. tre vise männen dom.
the way you moved 3 juli
is hypnotizing

agent orange

det känns. som om det som finns inte finns längre.
det känns i hela mig. det känns verkligen.
jag är tom. agent orange.
ett tyst svart rum. så som jag längtat så mycket efter. helt plöstligt så hatar jag det.
jag skulle kunna bara.. bara. så som jag så mycket tänkt på.
bara. bara bara bara. om jag så ändå vågade. tills dess, agent orange och svart rum med en svart själ.
black town. celebration.
om jag ändå orkade. om jag ändå kunde slippa att vara så förbannat.. förbannad hela tiden.
åh. agent, agent orange.
jag tänker på martin. jag tänker jätte, jätte mycket på martin.
han har säkert suttit en kväll, kanske en som denna, och tänkt djupt inne i sig själv. kommit på. det ena ljudet efter det andra ljudet.
han tänkte visa världen. precis. exakt.
han har visat mig. han har visat mig mer än världen.
never let me down.
he will never let me down
never let me down again
see the stars theyre shining bright
everythings alright tonight
never let me down.
martin, never let me down.
never let me down again

pimpf

det var det jag tänkte på när jag satt på bussen hem.
jag lyssnade på blasphemous rumours och jag fick en såndär, en såndär flashback.
in i en decembertid, då allt man levde på var kaffe. endast kaffe. bryggkaffe, hasselnötskaffe, cappucino, pressbyrånkaffe. oojooj vad mycket pressbyråkaffe man köpt i sina dar. dyrt men tar bort hungern och det mina vänner, det var... är... det allra viktigaste.
and i dont need to sound like one of the boys.
jag är redan inne i det. i skiten så varför sluta? varför sluta när jag kan vara fin.
iallafall.
åh. janej. nejja. håå
i need to be cleansed.
songwriter; Gore, Martin Lee.
to the point of disease
now i want realise
from all this decay
take it away
egentligen är orden sanna. innerst inne är dom så sanna så min själ smälter. den smälter efter disease, realise, decay take. it. away.
jag ger aldrig. aldrig. aldrig upp.

ultra

im waiting for the night to fall.
ensam, alla springer omkring och gör det och det. måste alltid ha något och göra. jag vill bara sitta.
ensam. jag orkar inte. jag vill ha martin med mig. hela tiden, den finaste av dom alla. också den fulaste. men det spelar egentligen ingen roll.
han finns egentligen inte. att martin lee skulle finnas påriktigt skulle vara för bra för att vara sant. han finns inte. klart han finns, han finns. i dig. mlg i mig. du har sett, jag har sett.
jag har sett martin lee gore i mig.
när jag tänker på tillfället är det all i ever wanted all i ever needed is here in my arms.
endast då känns livet rätt att leva. livet är rätt med dom, de dem i mig.
enjoy the silence

jag blev så, alldeles ställd idag. stella sa hemska saker. hemskt om martin delvis. hon visste inte hur jag kände för honom. hon trodde ett helt annat sätt än vad som är. inte så konstigt, jag har bara avslöjat dom ytliga sakerna.
men min martin är min. idol. haha han är fan inte ens min idol. han är min och han är bara där. i mig. mlg i mig. finns det någonting annat att säga? dont say a word.
jag kan inget annat än avguda allt han gjort och gör. jag är glad att han finns där. för det gör han, ooja. hela tiden finns han där next to me (and please dont move a muscle)
för det mesta är martin ful. han är ful. asful till och med. han har ganska konstiga ögon.
men det är just det dära konstiga i hans ögon, i am lost in your eyes hypnotize, som gör honom till martin gore, songwriter and singer.
and god in my eyes. han är alldeles för bra för att vara... han. det är svårt och förklara exakt vad jag känner för honom. han är ju också den unga innocent, but when i say innocent i should say naive-pojken för mig. han kan komma till mig på nätterna, lägga sig bredvid mig och viska. det kan vara vad som hellst.
vi ligger där hela nätterna. the shame lies with us, we talk of love and trust
that doesnt matter och efter ett tag börjar jag oftast gråta. han tar bort allt. vilken sorts smärta försvinner.
han viskar, hey sister i feel it to.
fyfan den människan. jag klarar inte av. fyfan. han, martin lee. hur...?
jag har ingenting att säga, men innuti mig tumblar allting runt.
jag saknar honom. jag saknar att vara vid liv. att få leva. det är inte sjukdomen som gör det, det är jag som är sådan. jag lever på att längta, efter musiken.
emotional emancipation
ultra är underbar.

i saw something in your eyes im sure

i have that desperate feeling
jag sitter här på mitt arsle i det stora slottet. längst upp på vinden och känner mig som en rätt okej människa. show me how this life should be
jag spelar en ren dave gahan låt, bara han som sjunger och bara han som skrivit ner orden, bara han som mixtrat med ljuden. bara dave gahan är i rummet. han är rätt så bra, "den där dave".
ändå känner jag mig tom. inte alls samma känsla som när Martin Gore sjunger. jag vet inte, all den hära maten har gjort mig alldeles konstig. jag mår bra. jaa min kropp den, har aldrig mått bättre känns det som, alldeles hel och fylld med energi. mm. värre äre med huvudet. det fysiska ätandet har helt tagit över.
after the storm had passed. det är som att förut hade jag någonting att sträva mot, men nu när jag inte kan svälta, leva eller ens röka, känns allt så onödigt. jag tillhör den andra världen, inte den här.
somethings in your eyes, i wanted it for myself
jag är alldeles tom.

damaged people

im easy to see through.
jag hatar att vara här. jag hatar att inte få leva. jag hatar att inte vara jag. jag hatar och hatar. livet.
att leva.
och så han. peter. varför finns han där för? i mig. nej aldrig. han får aldrig finnas i mig. aldrig mer. han finns inte där. jag älskar inte honom. nej fy...
supa supa. alkohol i blodet. tårar rinner. jag var full. saknar hatar älskar, vill dö. jag vill dö. jag var full igen.
and when you think youve tried every road, every avenue.
och käften går på henne hela tiden. den får aldrig vila. stora ansikts muskler. mm. blablabla. ååh det är så synd om henne hela tiden. hon vet ingenting. hennes liv har gått ut på att hon vill ha kärlek ifrån alla andra. alla får passa upp på henne. fixa sitt schema efter henne.
hora.
peace will come to me.
martin.
jag skulle kunna leva utan honom. ett förjävligt liv så att säga. men om man ändå tar slut på allting kommer jag aldrig få känna smärtan ifrån den tommhet som kommer framstå. utan honom.
peace will come to me.
jag är fet. peace will come to me? nja tveksamt. men jag ska plågas. det sa stella. för om man plågar och plågar. magen gravid. så tror dom tillslut att allt är bra igen. och då kan man sakta men säkert dra ner på det feta.
men jag vet inte om jag verkligen orkar med ännu en tid med i must fight this sickness find a cure
fast ändå säger den att jag vill ha den, jag vill ha smärtan. jag vill ha krampen. jag vill ha en smal kropp.
så jävla fult.
mira lee, 15, rökare och självdestruktiv.
och juste, anorektiker.
in another lonely universe were laying side by side, where no ones hurt and no ones cursed
and no one needs to hide
songwriter: Gore, Martin
idag är mitt liv just sådär tråkigt och uselt. så uselt, en skam.
the truth is youre miles away.
aldrig kommer han vilja prata med mig igen. aldrig kommer jag få hålla honom. typ when youre in my arms the world make sence. aldrig mer. jag har förstört allting igen.
youre going straight to hell.
songwriter: Gore, Martin

let me hear you crying just for me

det finns ingen i hela världen som just han.
just one caress.
sitter i den ensamma källaren åter igen. men jag kan inte få fart på det. jag kan inte. det är inte samma känsla nu när någon vet att jag är här. någon kom på mig. någon kom och pratade med mig.
"vill du ha mat?"
nej fyfan. jag har redan överätit mig idag.
"har redan ätit"
kortfattat svart. jag orkar liksom inte med. folk ljuger och tror att dom är någonting. tror att dom vet saker. tror att dom är så jävla mycket bättre. nej fyfan. människor kan dö. dom kan dö. alla kan dö. jag kan dö. ja jag kan dö. jag vill dö. death is everywhere. eller åtminstonde försvinna. tillsammans med fly on the windscreen med ett paket camel blue samt en tändare. varför inte?
just one caress.
martin kan skriva låtar han. som berör. som betyder någonting. som får en att tänka till två gånger. som får en att bli lycklig. känna att detta, detta är vad livet går ut på. detta är vad livet har att bjuda på.
the more i look, the more i see, the more i feel. touch me. touch me. now. touch me.
jag skulle hemskt gärna supa ner mig i kväll. men jag ska till min kompis olivia. som tydligen har ätstörningar. oja självklart att hon har det. jaa fyfan. hon är ju verkligen påväg ned också. mmm.
alla bara ljuger. ljuger för att få uppmärksamhet som i detta fall är 110%. dom ljuger för att få känna på hur det känns att bli älskad. idag är det tre veckor sen trion depeche mode spelade.
idag är det tre veckor sen man kände lycka. uppnådde det ultimata. då kände man att ja, det här är därför jag lever, det är det här är därför jag stiger upp varje morgon och segar mig igenom djävulsdagarna måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag. det är därför.
lets get away, just for one day.
det är det här som kallas livet. livet. jag ryser. musiken är så mäktig. så stor. så djävulskt underbar. hur kan man göra en sådan musik som får en att älska så mycket som man älskar när man hör musik? hur kan man göra det? det är så fint. så otroligt fint och vackert.
vackra förstående människor som gör musik för sånna som jag ska lyssna på den. jag har en gåva, jag tror att jag alltid har haft den. alla får inte den bara vissa.
jag är vissa. det är som att meningen vill att jag ska ha den. det är meningen att allt som hänt mig ska hända.
jag är anorektiker, det är meningen att jag ska vara det. jag kommer ihåg när jag var yngre. det har alltid varit där. jag har alltid varit varsam med maten. jag har ätit självklart men inte för mycket godis och kakor osv. jag har alltid tyckt att jag varit fet. jag har aldrig kunnat klara mig utan aktiviteter. jag har alltid varit tvungen att röra på mig.
det är jag. jag är menad att ha störningar med maten. jag ska alltid ha störningar med maten. jag tänker aldrig då släppa taget om det. det skulle jag aldrig klara. det skulle helt enkelt bara vara för mycket för mig.
now when where alone and its dressed in black again.

hole to feed

nu vet jag.
alldeles nu. jag vet allt. jag vet varför. jag vet varför inte.
varför lever man. varför känner man. varför måste man svälta sig. varför allt detta illamående. jag vet varför.
nu vet jag.
då jag fått tillbaka mitt sinne är allt bra igen.
när musiken sätts på och jag är ensam i det stora fuktiga huset finns det inget bättre än att vara just jag.
jag som förstår. jag som anorektiker. som rökare. som allt. som att finnas. som att älska.
älska.
älska.
jag förstår nu igen. jag lever nu. jag finns. jag är jag.
det finns ingenting som kan stoppa mig. nothing can stop me now.
dom senaste dagarna har jag levt som dom andra, som dom andra vill att jag ska leva. men dom kan inte stoppa mig då när jag känner detta. då när martin sjunger ut den sista tonen av lie to me för mig.
för mig för mig. bara mig. den är gjord för mig.
martin är min gud. martin är mitt liv. martin är min älskare, min älskare min älskade.
min vackra prins.
happy souls. I CANT DO THAT! NOT ME. IM NOT LIKE THAT.
det finns så mycket som retar mig. the things you do. jag vill bara smälla er på käften. folk som inte vet ett skit om livet.
som inte vet vad smärtan av att inte kunna äta är. hur den känns. jag tycker synd om dom. dom som inte vet vad musiken kan göra för en.
göra en lycklig. leva för musiken.
lets surrender...
...to love.
jag klarar inte av somebody. den är för känslig. den är för mäktig. jag klarar bara inte av att höra den.
bara nätter då musiken flödar i mig, då musiken är botet mot allt, då musiken är skriven för mig.
för mig.
bara då och endast då är det okej. en gång. jag måste höra den igen. en gång till. åh martin! en gång till.
ååh martin martin martin martin martin lee gore. din guda själ. your little soul. ditt hjärta är så stort och mäktigt. alldeles för mäktigt för din lilla kropp. alldeles för mäktigt för att du ska leva i denna helvettes värld. det är få som förstår så hårt som du gör. im sure that you mean the world to me.
to me to me. (party time is here again)
everyone can come if they want to.
HgesjsFPKHTJIOSJIIGDGDSATWI4T0843HUEWSF.
let tomorrow and today, bring a life on ecstasy wipe, away your tears of confusion.
jag förstår. varenda ord. varenda andetag varenda ljud. varenda tonart. varenda slag. thank the lord for small mercies

with a heart of gold

den där jävla
jävla jävla.
helvettes allting. alltid finns den där. alltid. tänker på. alltid.
och vad munnen går i ett på henne. oj oj. jag hör ingenting. munnen rör sig. läpparna formar bokstäverna till ord.
how can a view become so twisted.
det känns som att mista någonting. det gör så ont att leva. gå igenom varenda dag utan någon anledning. gå på deras gator. stå på deras torg. leva i deras värld. varför inte? det undrar jag.
pain
nu sitter jag åter igen i den ensamma källaren i det ensamma huset. där ingen förstår någonting. ingen vet någonting. allting är så bra. jaa nu ska vi äta tårta för mjölkvärld har namnsdag.
aldrig i livet.
inte bara för att det är tårta. därför att jag inte vill vara med och leka glad och grattis gumman. jag vill inte se mammas glada min när hon ser mig äta den fula tårtan.
jag vill bara sitta här. vara ensam. det mår jag bäst av. jag har fullt ungänge. det är alldeles grönt.
little 15. jag är little 15. orden är jag, meningarna är jag. jag är kompet. jag är låtskrivaren. jag är han.
jag är gud.
åh vad jag önskar att jag vore gud.
att jag inte vore tjejen som regnar och inte vet vad hon ska skriva egentligen. sms. allt rasade.
att ha och att hålla
and suffering
jävla jävla allting.
så stort. så fruktansvärt stort och... kraftfullt. im down on my knees.
and somewhere there someone who cares with a heart of gold to have and to hold.
jävla jävla jävla, martin!... mitt allt.
martin mitt allt. min energi. mitt skäl. syre. mitt liv. god is saying nothing.
always.
ingen kan ta honom ifrån mig. ingen. ingenting! aldrig så kommer jag lämna han nej.
ordet nej är överskattat överallt men inte här, hos mig med mina ord, skriva ur mitt hjärta.
jag regnar därför, därför att jag känner det. meddelandet han sänt ut. jag känner precis lika dant. jag läser det inte. jag granskar det inte. jag känner det.
mamma kommer in här. "varför är du så ledsen?"
varför är du en sån bitch?
in various
det kan vara olika. man behöver inte göra det så hemskt som det kanske är, och man behöver inte göra det hemskare än vad det är heller. det brukar ofta vara i tempos

your own, personal ..?

personen som hade kommit hem och letade i det stora kylsåpet efter mat till sin kurrande mage var anton. min tvilling kusin. och nyss kom julia hem också med två kompisar.
"du borde följa med" har julia sagt till mig. "följ med på ungdomensdag"
joo jaa. svarade jag. så feg som jag är.
jag vill gå på ungdomensdag helt klart. men hellst av allt vill jag bara sitta tryggt och stilla i den ensamma källaren alldeles ensam, sitta här och lyssna på musik och bara låta dagen passera förbi som ett tåg. nästa söndag.
iallafall "jaså, nu är klockan fem" då kan jag kanske gå över till olivia, säga att jag redan ätit när hon ska äta. göra henne sällskap. men mest av allt vill jag sitta här. jag funderar på det.
men nu har jag ju nästan redan lovat julia att jag ska följa med henne. jag kan följa med henne en liten stund. tills klockan fem.
the world in my eyes.
klockan är bara kvart i tre.
jag har inte sminkat mig, jag har inte borstat tänderna. jag har bara varit halvvaken. pumpat energi in i mig från musiken inre.
jag är lite hungrig måste jag erkänna. men det är hemligt. jag biter på mina naglar. dom som hade blivit så långa. är jag nervös? joo lite inför att träffa joel och amanda. joel träffade jag ju på arvikafestivalen och amanda, oj flera år sen. hon var så smal då. klagade på det hela tiden.
hon ska vara glad. inte klaga.
ska jag säga. jag klagar hela tiden. jag lyssnar lite på personal jesus numera. reach out and touch faith, (dave)
faith är dave. för dave skapar faith för ensamma människor som inte förstår sig själv. som hellre sitter i en fuktig källare än är med kompisar.
nej fy. i can corrupt you. it will be easy.

dom andra

loves not enought in itself.
sitter i den ensamma fuktiga källaren igen. ensam i det stora huset.
ensam ibland folk.
more more more more more than a party.
jag längtar så in i helvettet efter någonting annat än det här.
jag orkar inte sitta i den ensamma källaren i det ensamma huset något mera. jag orkar inte sitta och smsa med folk. jag orkar inte sitta och sukta efter cigaretter. jag orkar inte. gå och duscha på morgonen. gå ut med hunden. leka med mjölkvärld och johanna. jag orkar inte att den nya fina linnet som jag tänkte använda så mycket i sommar är alldeles för stort. det är ju 36! jag kunde ha 36 för några månader sen.
jag kanske inte borde gå ner mer, jag vill ju ha det dära linnet. men jag måste ju det! du kan ju inte se ut som du gör! nej men du är smal. nej. du är smal. nej.
nu kom någon hem. huset är ensammare än vanligt.
jag längtar väldigt mycket efter svält och frysa. nu är jag mätt och svettig istället. fyfan. det är så äckligt. jag har aldrig kännt mig äckligare än nu. så jävla fel det är så jag dör.
jag ska inte vara såhär. meningen är inte så.
människan som kom hem är uppe i köket nu. tar någonting ur kylskåpet för den har en kurrande mage. en hungrig mage. jag smyger med att jag sitter här i källaren och skriver en ful blogg som ingen läser. som ingen följer, som ingen förstår.
det är bara jag och dom andra. ensamma bland folk lever dom ett vanligt liv precis som jag.
för vi blev som dom andra.

thoug its not love

har nyss satte på black celebration för kanske tionde gången denna vecka.
kände att jag behövde det. egentligen.
sitter i en ensam källare och har ångest. ångest.
ångest.
nu kom fly on the windscreen. den är för bra för att vara sann. come here. kiss me. now.
jag pallar verkligen inte. jag lever mellan två världar. orkar inte orkar inte. come here touch me kiss me touch me now touch me touch me. jaa. jag vill. nu. bara nu. du och jag. nu nu nu. det kommer aldrig hända. touch me. åh. min älskade.
min älskling. världen är orättvis. för orättvis.
fragile. nu kom a question of lust.
you make me smile. ooja.
det är så förvirrande. jag är bra ena sekunden och nästa blir jag större än... jag vet inte vad.
jag såg peter på affären idag. jag vände ryggen till och gömde mig. jag vet inte varför egentligen. det bara blev en reflex. jag mena, jag vet ju inte hur han reagerar om han ser mig. hatar inte han mig?
jag vet inte.
jag vill inte ta reda på det heller.
men varför bryr jag mig egentligen?
jag kan erkänna att jag saknar någon som håller om mig ibland. någon som liksom bryr sig om mig. tycker om mig. älskar mig? as i lay here with you, the same lies with us. we talk of love and trust that doesnt matter.
JAG HATAR MARTIN LEE GORE
varför måste han finnas för? vad har han gjort för världen? ingenting! han gör lite musik och vadå? han kan inte ens spela gitarr, han kan inte ens sjunga.
aj.
jag känner inte igen mig själv. jag har alldeles för mycket... någonting. som inte är bra. inte fett. utan psykiskt.
its just a question of time.
jaa. innan jag gör något drastiskt. desdruktivt. det är det mamma säger hela tiden. att jag är desdruktiv. jaha okej.
i taste when we kiss.
vad är det för mening med att leva när man inte har någonting att leva för? let me here you speaking just for me. nej fyfan.
som dom visa gudarna en gång sa : it all seams so stupid it makes me want to give up, but why should i give up when all seams so stupid?
nej fyfan.
and as it happends it happends here in this house. jo ja det ser vi ju.
varför klagar du så för? det är ju dom du mår bra av. det är dom som helar dig. lagar dig när du är som trasigast.
men varför? jag kan inte ha vissa bilder som bakrund på min mobil för det gör så ont när jag tittar på den. jag har en bild på martin som bakrund på datorn och fyhelvette vad det smärtar. det smärtar att se honom så olycklig. få fruktansvärt fin, oskuldsfylld och innocent, but when i say innocent i should say naive.

jihad

ta det lugnt mira, ta det lugnt. andas. in ut.
det är bara lite kräm, det gör inget. vadå lite kräm? det är mer än kräm. det är ett helvette vafan. det gödar din mage. den blir bara större och större. för varje dag som går blir jag gravidare och gravidare. barnet växer i mig. jag ser stort.
jag har upptäckt fett jag inte visste fanns. mer mer mer mer fett för varje dag.
fett fett fett.
hela kroppen.
jak tikker änte åm.
varför måste det bli så? varför? varför gör alla det värre för mig? när olivia skriker "mira, du har fan anorexi!!!" triggar det bara mig för jag vet att hon ljuger. rakt upp i ansiktet på mig. ljuger hon.
fyfan. jag hatar folk som ljuger. speciellt om det.
nej usch. vad mätt jag är. känner hur jag smetar ut min kropp i soffan. så fel och... smetigt.
smutsigt, fult och äckligt.
hej jag heter mira och jag har ätstörningar. there i said it. nu är det ute. det känns befriande.
nu vet hela världen om mig. mig och mina små "problem". HAH! oj vilka problem, det är mer som den feta vill inte vara fet längre. hon vill änte va feeeeeeeet. fet fet fet.
magiska människor bryr sig inte. martin har aldrig haft ätstörningar tror jag. nej det tror jag inte. men jag bryr mig inte alltid, bara när jag finns i den fula världen. då är det enda jag tänker på är vad jag stoppar i mig. en macka till frukost. mjölk går bra att dricka när som för det rinner bara igenom och botar när man är för hungrig. men nu är jag ju aldrig hungrig. jag är bara mätt hela dagarna. så skööööönt det känns och vara mätt. mätt mätt med stor mage. mmmm!
jag bara längtar tills jag slipper äta. i skolan. där har man aldrig tid att äta. då äter man ingen frukost utan man slänger mackan i papperskorgen bredvid bussen. man får se upp för a-tanten så hon inte ser mig och skvallrar.
vid lunchtid går man och röker. ingen tid för mat.
efter skolan röker man igen. oftast vill man det iallafall. sen kommer man hem och en stor måltid väntar på att lägga sig i magen sin.
men den klarar man alltid av, man är hungrig, inte efter mat utan efter svält. men måltiden funkar alltid. det är inte mycket mat egentligen. ibland blir det bara tre mackor, eller sallad. ibland så ett kycklingben. det är inte mycket egentligen.
då blir man mätt igen och är mätt hela kvällen, man kan inte ens dricka vatten för att man är så mätt.
man är mätt vid frukosten nästa dag också, därför slänger man mackan vid busshållsplatsen. akta dig för a-tanten. jag tittar alltid runt några gånger. ser ingen. kusten är klar.
vid lunch går man och röker igen. mat.
samma visa om och om igen. det är bra, det är en okej dag för mig. jag överlever ju eftersom jag får den dära måltiden varje dag. och jag går ner i vikt. och jag överlever.
jag längtar tills dess.
stella sa att jag inte skulle väga mig efter sommarlovet. men jag måste göra det ändå. jag måste få veta. jag måste bli cepe. det är jag. jag måste. det är ju jag. när jag är bra vill jag bli dålig och när jag är dålig vill jag bli bra. jag känner mig äcklig förstår ni. så äcklig.
people are people sa jag ju.
när jag lever har jag inga problem. när jag inte lever är dom så stora så jag vet inte vad.
spelar ingen roll egentligen. fortsätter att it doesnt matter är guds ord. det är det man ska leva efter. it doesnt matter. gör vafan som du vill. it doesnt matter. jag bryr mig inte om afrikas barn dör ut. it doesnt matter för mig. det skär aldrig i mig personligen.
drick. knarka, RÖK. it doesnt matter two.
ingenting spelar egentligen någon roll för allting har alltid ett slut. jag kommer bli bra. jag kommer kunna äta en vacker dag. utan ångest. utan att jag räknar tuggorna. im leaving bitterness behind.
en dag kommer jag också glömma att leva. jag kommer ha för fullt upp. med karriär, pojke, barn. hus, mat, ekonominyheterna.
jag tror att då och då kommer jag titta på min hand. vrida och vända på den. hmm vars är den nu då? jag ser inte, kommer inte ihåg. nej vänta, där är den ju. mitt ärr ifrån en tid då leva var det finaste jag visste. jag levde för mina två vänner. för ett systerband som aldrig kommer suddas ut.
the sisterhood.

lie to me

på kvällarna när det är mörkt och alla sover. brukar jag ta fram min smala rosa ipod.
dom senaste gångerna har jag börjat med black celebration, hört martins mjuka "touch me" i fly on the windscreen och minnas konserten.
när it doesnt matter two kommer blir det alltid något extra. jag flyter alltid extra långt upp, martin är närmare än någonsin och när han sjunger "the feeling is intense, you grip me with your eyes" ligger han alltid bredvid mig, viskar i mitt öra.
and then i realise it doesnt matter.
på en sekund försvinner han.
bara sådär. bort ifrån mig. aldrig mer får jag se honom. aldrig mer får jag höra han viska i mitt öra.
tillslut kommer world full of nothing. martin sjunger "thoug its not love it means something".
ser ni?
förstår ni kopplingen? handlingen?
but words once spoken, dont mean a lot now.
nej fy. denna värld. this world full of nothing! äre ingen som förstår? nej. icke.
det är två världar helt enkelt.
jag vågar inte säga att i ena världen excisterar martin som min martin. alltså, min martin.
tänk om han egentligen inte gör det. tänk om allting är ett påhitt?
jag vore egentligen bara en glad tonåring.
utan två konstiga kompisar, utan att jag själv är konstig, utan att hela mänskligheten runt omkring mig skulle tro att jag är konstig.
jag hatar att vara konstig.
i cant understand, what makes a man hates another man. help me understand.
people are people. ja. det är klart.
and when i kiss you, and you kiss me, dont pretend you miss me. the worst kind of disease mind, is one throug with jealousy.
man känner sig ovärdig i den andra världen. den känns inte viktig.
för vad är det som kan vara så viktigt? att äta mycket och bra. näringsrik mat och motion. kämpa på. smal måste man vara, det är det viktigaste. inte röka, det förstör dina lungor. inte dricka, du kan bli våldtagen. kämpa på. ät ett korn. sova klockan elva och inte för mycket dator.
vad är det?
är det där egentligen viktigt? är det verkigen det? tänk. tänk tänk.
varför gå i skolan. varför "lära" sig massa saker när man bara kan leva. och lära sig saker utan en lång knarkande man med ett adamsäpple så stort så att det skulle kunna vara en melon. i halsen.
vissa tänkte olika nu när jag sa leva. leva gör man olika, huvudsaken är att man lever.
själv lever jag mest med musiken i öronen. martin lee gore och dave gahans duetter, robert smiths språk. trent micheal. det finns så mycket som kan få mig att leva.
jag älskar att leva.

it doesnt matter

jag är honom.
dom säger det hela tiden till mig, att jag ser ut som honom och att jag såg ut som honom på konserten. javisst, det är det finaste dom har sagt till mig. jag älskar att vara honom. att se ut som honom. samma vissna ögon och glittret under ögonen. iallafall på konserten.
men det är något som liksom inte stämmer med det. jag är så glad över att jag är just HONOM. jag älskar honom. men inte på det sättet att vara honom. jag är också kär. kär i honom. han lyser upp mitt liv varje gång jag hör andra stämman i någon låt. jag måste bara dra på smilebanden, jaa ni vet hur det är. man kan liksom inte tänka på något annat, inget är så roligt och intressant som att prata om honom. se bilder på honom är det bästa av allt. höra hans fina mjuka röst. veta saker om honom. veta att just han har sett just mig. lilla mig.
dom senaste dagarna har jag bara tänkt på honom och dom senaste nätterna har jag bara drömt om honom. han. den vackraste mannen på jorden.
jag är så inne i honom.
han heter martin lee och det är det finaste namnet jag någonsin hört.
jag är egentligen så patetisk. att jag är kär i en legend. jo han är en legend för mig. han är historia. ajajaj. det gör så ont att lyssna på vilken låt som hellst, för i alla låtar så sjunger han också. det gör så ont i mig. i magen och i bröstet.
jag kommer aldrig få träffa honom. aldrig röra honom, aldrig berätta för honom hur jäkla stor han är i min värld. vissa förstår mig, men vissa inte. jag menar, det finns så många människor som lyssnar på musik hela livet utan att egentligen förstå vad musik är.
musik är någonting vackert...
jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. det går egentligen inte, det är bara det att vissa människor förstår, thats it. man kan inte försöka få andra människor att förstå underbarheten med det hela. varenda litet pling. varenda liten mening betyder något. det spelar ingen roll om det är timbaland eller vemfan som hellst. 50 cents eller tralala bulldog. det är ord som dom har skrivit ned som har en betydelse. en VERKLIG betydelse.
and then i realise
it doesn't matter
min martin, han kommer jag aldrig få.
men it doesn't matter

some great reward

arvikafestivalen 09.
att se depeche mode var mer än en vanlig konsert. det var mer än några män som spelade musiken som jag lever för. det var magiskt.
i slutet av bob hund gick jag, ale och stina och köade till depeche mode. där i publiken träffade vi några killar, som senare komtill att bli som mina bröder.
men då förstod jag inte.
jag förstod inte riktigt att jag verkligen skulle se självaste depeche mode, i levande format!
men när tiden äntligen var inne och dm märket kom upp, jo då, då hände det någonting i mig.
och när dom första tonerna i in chains började spelas...
åhå. jag sitter nu framför min dator, skabbig och äcklig med idiotiska problem, och gråter.
ja det gör så ont, jag vet inte ens själv ifall jag vågar fortsätta skriva. men det måste göras. jag skiter i ifall jag gråter en flod denna natt men skrivas måste göras!
iallafall. in chains. och alla ni som har hört in chains vet hur den börjar. en ton, flera toner, upp och ner går tonerna som en våg av ingenting fast ändå så mycket, sen tystnad, piano...
jag vet inte exakt men under dom dära, väldigt få sekunderna, så kom plötsligt person nummer ett ut. hans namn är andrew fletcher. och han är gud.
publiken skrek. nu är tiden inne. händer for upp i luften. andrew vinkar åt oss glatt och person nummer två kommer ut.
han bär en silvrig kostym. urringad väst under, hela bröstet täckt med glitter, hela ansiktet täckt med glitter. hans hår - precis som man sett hans hår på så många bilder, ljusa lockar, en och en halv decimeter kanske. en utväxt brun som lera, trä och kärlek.
hans ögon tittar försiktigt ut på publiken. jag skriker mej hes av lycka. egentligen borde han vara van vid det här laget, att stå på scen tänker jag. men hans ögon ser exakt ut som om det vore för första gången.
jag skriker hans namn, flera flera gånger om. jag gråter tårar på mitt glitter, exakt så som han hade för några år sen på touring the angel turnen.
och ja, han tittar ner på publiken och ner på mig. rakt in i mina ögon. jag skriker mer än vad jag klarar av att skrika. mina läppar formar hans namn om och om igen. hans namn är martin lee gore. och han är gud.
det kommer rök på scenen, inte mycket, bara lite grann. och alla börjar skrika väldigt mycket. jag ser ingenting för jag kan inte släppa ögon från martin (plus att det var en lång man med ryggsäck som stod framför mig) men i ett hål mellan två huvuden ser jag en till man, person nummer tre.
det är han. han som knarkade ihjäl sig, men föddes på nytt. han med rumpan, han med rösten, han med benen, näsan, händerna. han med rörelserna! han som har alltet. oj
hans ögon är svarta och han är ganska lång tycker jag ändå. han är gudomlig.
jag ser hur han går mot stativet och sätter händerna exakt där han brukar sätta händerna på ett stativ. han öppnar munnen "the way you move..."
publiken rasar i lycka. fyfan. han som sjunger, han som sjöng. hans namn är dave gahan. och han är gud.
rörelser från dom tre gudarna, oden freja och tor, kom en efter en som likt som en våg av endast kärlek och folk som förstår musiken lika bra som jag förstår musiken själv.
jag har aldrig varit så lycklig men ändå så olycklig på samma gång. jag grät och jag grät och jag grät.
jag kunde inget annat göra än gråta. jag grät igenom hela spelningen. jag var på en depeche mode konsert! jag, påriktigt! ingen dröm. det var nu, jag var där, jag såg och jag hörde. jag dog.
dom spelade mellan 22.00 till 0.00 den 3 juli 2009. en fredag. jag ska vara ärlig, det var den lyckligaste fredagen i hela mitt femton åriga liv.