touring the angel

jag sitter här i mitt rum. waiting for the night to fall. då ska jag ut. jag ska ut och röka med min syster.
igår natt var det fint. fint i mitt rum, fint i mitt liv. endast fina tårar droppade.
endast fina minnen fanns, och endast fina människor levde upp alla förväntningar och förhoppningar som tillhör min varddag.
det var mer än jag hade hoppats på. det var mer än vad jag kunde minnas.
fan.
jag sov ingenting. jag satt vaken i natten och smsade med stella. när klockan blev halv fyra bestämde jag mig.
jag skulle se touring the angel.
sist jag såg den var innan arvika. innan jag upplevt the ultimata. en liten flicka, miles away ifrån den mira lee jag är nu.
iallafall såg jag den. jag såg hela skiten. i två 60minuters klockor satt jag där. en halvmeter ifrån teven. stirrade. lyssnade. levde.
jag älskade och mindes.
grät och grät. insåg. fattade. älskade.
det var fint. jag kände att det här är jag. jag kände att jag vill vara såhär. leva såhär. med dave, martin och fletch i mig. föralltid.
stella och jag pratar ofta om sjukdomen. ofta och varje dag minsann.
sjukdomen finns där och kommer alltid att finnas där. som hon sa, när vi är femtio och äter som hästar kommer den ändå att finnas där. en liten svaga ljus ifrån tonåren med näringsbrist och självhat.
men så finns det där. dom finns där. och dom två timmarna mellan halv fyra och halv sex excisterade inte någonting av sjukdomen. inte ett skit. ingenting! det fanns inte, jag visste inte ens vad det var för något.
allting försvann som om jag vore nyfödd utan några problem. allt bara sopades bort med ljudvågor av vad som helst.
en man kliver ut på scenen. en svart gestalt. ett svart liv, en ängel. en ängel med svarta vingar.
angels with silver wings shouln't know suffering. i wish i could take the pain for you.
mitt liv, min gud. det dära alltet du har, det dära fula med ditt liv.
the way you move martin lee gore