when i need a drug in me

jag var så rädd. vad skulle hända då?
far skulle ringa. förhör efter förhör. hemma klockan åtta hela livet.
black celebration var en hjälp. men efter ett tag kom jag på mig. nej, den här skivan.
så jag satt på tunnelbanan. kände mig alldeles borta. kände hur livet i mig började ta sig till, det kom fram i mig. levde i mig. jag svävade högt. were flying high.
jag upplevde något så fantastiskt. det var liv i mig.
och mitt framför mig satt en tant med en banan i handen och läste tidningen.
bredvid mig satt en fet flicka som stirrade otroligt på mig.
en annan kvinna satt långt ifrån och höll på somna.
heaven is infront of me, heaven is infront of me.
människorna tittade på mig, eller inte tittade. jag bara grät och grät. instängd i en bubbla med ett helt liv som syre.
tittade ut ur fönstret. vattnet var så fint. vattnet var som vanligt för dom.
lyssnade och lyssnade. levde mer och mer för varje minut, för varje sekund ljuden fortsatte i mina öron.
och den feta flickan gick av, ingen aning om varför jag grät. ingen aning om varför jag log. varför jag ens satt där och varför jag ens ser ut som jag gör. ingen aning om vad jag upplever varje natt i min ensamhet. ingen ingen aning.
banan tanten gick av. hon hade suttit och lett mot mig, kanske i ett hopp om att jag skulle le tillbaka för att visa att jag inte hade råkat illa ut eller något.
jag hade inte råkat illa ut. jag hade inte råkat bra ut eller hur man säger. jag bara var i min bubbla fylld av ljud. jag bara levde.
inte en enda tanke om någonting. det är förns nu jag verkligen kommer ihåg hur det var igår på tunnelbanan.
takes me completly
touches so sweetly
reaches so deeply
i know that nothing can stop me.