jag sitter här, på min röv och lyssnar på cure. för första gången på one hundred years.
det är bra, robert är bra. men.. det är något som fattas. det är inte alls lika bra som depeche mode. det är inte alls samma känsla.
jag har tappat kontrollen totalt. det enda jag lyssnar på är depeche mode. det absoluta enda, inget är så bra som depeche mode. allt annat är bara... wrong. det är stories of old.
its all gone.
the cure är bra, jaa det är dom. men... ååh. hon sa att jag blir sinnessjuk! att jag skulle ta en paus. men det går inte,
utan depeche mode... fyfan. utan dom, vad finns då kvar? vad ska man leva för då? vad ska man lyssna på då om natten. svarta sommarnätter med endast livet i behåll.
man vet inget, känner inget, man bara är. jag är jag och du är du. bara och endast då är jag lycklig.
då älskar jag livet mer än någonting annat. jag älskar mer än jag någonsin älskat förut. jag skulle aldrig kunna ta slut på allting, för då tar jag slut på ljuden.
då tar jag slut på det vackraste jag varit med om, och någonsin kommer att få vara med om.
det finns ingenting bättre än att lyssna och leva.
leva ensam ibland folk, omgiven av all dessa utomjordingar som inte vet ett skit. jag skulle kunna vara det hela livet, bara ljuden aldrig tog slut. bara jag får ha mina vackra nätter med musiken i mina öron. bara det never lets me down, så skulle jag kunna göra vad som helst bara för att uppleva det om och om igen.
det är bara det som är påriktigt i denna värld. den fula världen. det och två personer i min tillvaro. mina systrar vet också hur det är. vi upplevde det ultimata tillsammans. vi var med då allting började ifrån första början. det som gjorde oss till oss.
det lilla vackra.
i get so carried away, you brough me down to earth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
alla vackra ord