you can run but you cannot hide

kl är 08:16 och jag började för 16 minuter sen. jag sitter och försöker sminka om mig men det går inte så bra.
allting går åt helvette. precis allting. jag kan inte räkna upp någonting som inte går fel.
mamma klarar jag inte av. jag kan inte mera. fyfan jag är ledsen över det för det finns stunder som jag verkligen tycker om henne.
jag vill inte mera. jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
hon har tagit min ipod också. hon har tagit ifrån mig mitt liv. åh min musik, mina ljud. hon har tagit ifrån mig det enda som verkligen betyder någonting på riktigt.
sjukdomen betyder något, ja. men det är en helt annan sak, en annan jävla grej i ett annat universium. det där jävla jordklotet med alla ideal människor som tror att dom vet.
in another lonley universe, were laying side by side, and no ones hurt and no ones cursed, and no one needs to hide
pappas röst ekar i mitt huvud. "annamaria?... annamaria?!" han säger aldrig mitt namn annars.
åh dave. hans röst fyller mitt rum, i wouldnt touch you with my little finger,
youd be crying out my name, begging me to play my games.
bakrunden, i andrastämman hör jag en mjuk röst, den enda människa som verkligen, verkligen.. - alltid. men nu får jag inte ha han längre, inte för mamma. hon vill inte att jag ska ha honom, hon vill inte att jag ska känna lycka.
jag vill inte heller. hon vill inte och jag vill ännu mindre.
you can run but you cannot hide. åh dave, martin. åh fletch. ni. its no good. det är så bra så jag dör, det är så bra att jag får sminka om mig, igen. jag sittert här och lever in i ljuden. i den bättre världen, universumet. det är sounds of the universe och jag lever. det är så bra. obeskrivligt. dont say you happy out there without me i know you cant be, cause its no good.