stjarna

jag är sjuk. jag är så sjuk. jag känner det. inte bara influensan som spridit sina äckliga bacieller på min insida. på psyket. i mitt huvud. ända sen jag blev influensasjuk i onsdags så... nej ända sen sommarlovet tog slut så har jag inte varit mig själv.
jag har rasat i vikt, det är visseligen jag själv, men sen... det andra. vars i helvette är den mira?
nu är jag någon jävel som går och lägger sig kl elva, sover sina fula sömntimmar som vem som helst med svart hår.
och det värsta av allt är att jag inte har en jävligaste aning om vem det är som har botat mig varje gång jag varit ledsen. varje gång jag glömt bort livets mening. jag vet inte vem det är längre. det är som om mira försvinner bort ifrån mig. precis som tonerna av walking in my shoes gör, precis så.
det känns som om jag ska dö. i vilken sekund som helst. det känns som om jag sprungit en mil, inte druckigt vatten på flera dagar, hela mitt hjärta dunkar utanpå min kropp, upp i halsen och hela kroppen försvinner, skakar och är färdig att svimma. om det är någongång som jag ska dö av den här sjukdomen så är det nu. snart får jag en hjärtattack och dör.
det är en vecka sen jag verkligen lyssnade på depeche mode. och nu lyssnar jag äntligen, ensam i natten. klockan är halv två. jag känner mig nästan som... förut på sommarlovet då jag satt uppe med stella rose, sister of night och smög med bloggandet.
in your room. nej nej jag vill inte höra! jag vill se...
in your room var den videon då jag upptäckte martin. jag upptäckte livet genom att se en 4 minuter och 51 sekunders video. jag upptäckte martin, han.
jag kan inte fatta hur jag stått ut, i en veckan utan martin. utan hans röst. utan det enda i get so carried away and he brought me down to earth.
nu har jag sprungit en mil igen. jag vill aldrig sova. föralltid vill jag sitta här vid datorn och skriva inlägg om livet. alltid. jag vill aldrig gå och lägga mig. jag vill aldrig lämna martin vid sidan om igen som jag gjort nu. jag vet inte om det är därför att jag har influensa, om det är därför min bra period har kommit. för att jag skäms så mycket över mina matvanor som jag vägrar släppa in honom i mitt liv igen. jag vet inte, jag har som vanligt ingen aning om vad jag håller på mig. vem i helvette är jag?
stjarna. åh den som ändå visste. om jag visste så skulle jag kunna göra vad som helst, för då vet jag iallafall. då vet jag och det är det allt går ut på, att veta. vet du så funkar det, då kan det bara bli bättre. vet du däremot inte blir det så mycket svårare.
att se in your room var... bananbra. jag behövde det är allt jag kan säga. jag ska snart se surrender med martin lee gore som sjunger. den är bättre än när dave gör den, så bananigt mycket bananbraigare.
we're living in a world full of illutions, everything is so unreal