ultra

im waiting for the night to fall.
ensam, alla springer omkring och gör det och det. måste alltid ha något och göra. jag vill bara sitta.
ensam. jag orkar inte. jag vill ha martin med mig. hela tiden, den finaste av dom alla. också den fulaste. men det spelar egentligen ingen roll.
han finns egentligen inte. att martin lee skulle finnas påriktigt skulle vara för bra för att vara sant. han finns inte. klart han finns, han finns. i dig. mlg i mig. du har sett, jag har sett.
jag har sett martin lee gore i mig.
när jag tänker på tillfället är det all i ever wanted all i ever needed is here in my arms.
endast då känns livet rätt att leva. livet är rätt med dom, de dem i mig.
enjoy the silence

jag blev så, alldeles ställd idag. stella sa hemska saker. hemskt om martin delvis. hon visste inte hur jag kände för honom. hon trodde ett helt annat sätt än vad som är. inte så konstigt, jag har bara avslöjat dom ytliga sakerna.
men min martin är min. idol. haha han är fan inte ens min idol. han är min och han är bara där. i mig. mlg i mig. finns det någonting annat att säga? dont say a word.
jag kan inget annat än avguda allt han gjort och gör. jag är glad att han finns där. för det gör han, ooja. hela tiden finns han där next to me (and please dont move a muscle)
för det mesta är martin ful. han är ful. asful till och med. han har ganska konstiga ögon.
men det är just det dära konstiga i hans ögon, i am lost in your eyes hypnotize, som gör honom till martin gore, songwriter and singer.
and god in my eyes. han är alldeles för bra för att vara... han. det är svårt och förklara exakt vad jag känner för honom. han är ju också den unga innocent, but when i say innocent i should say naive-pojken för mig. han kan komma till mig på nätterna, lägga sig bredvid mig och viska. det kan vara vad som hellst.
vi ligger där hela nätterna. the shame lies with us, we talk of love and trust
that doesnt matter och efter ett tag börjar jag oftast gråta. han tar bort allt. vilken sorts smärta försvinner.
han viskar, hey sister i feel it to.
fyfan den människan. jag klarar inte av. fyfan. han, martin lee. hur...?
jag har ingenting att säga, men innuti mig tumblar allting runt.
jag saknar honom. jag saknar att vara vid liv. att få leva. det är inte sjukdomen som gör det, det är jag som är sådan. jag lever på att längta, efter musiken.
emotional emancipation
ultra är underbar.