jihad

ta det lugnt mira, ta det lugnt. andas. in ut.
det är bara lite kräm, det gör inget. vadå lite kräm? det är mer än kräm. det är ett helvette vafan. det gödar din mage. den blir bara större och större. för varje dag som går blir jag gravidare och gravidare. barnet växer i mig. jag ser stort.
jag har upptäckt fett jag inte visste fanns. mer mer mer mer fett för varje dag.
fett fett fett.
hela kroppen.
jak tikker änte åm.
varför måste det bli så? varför? varför gör alla det värre för mig? när olivia skriker "mira, du har fan anorexi!!!" triggar det bara mig för jag vet att hon ljuger. rakt upp i ansiktet på mig. ljuger hon.
fyfan. jag hatar folk som ljuger. speciellt om det.
nej usch. vad mätt jag är. känner hur jag smetar ut min kropp i soffan. så fel och... smetigt.
smutsigt, fult och äckligt.
hej jag heter mira och jag har ätstörningar. there i said it. nu är det ute. det känns befriande.
nu vet hela världen om mig. mig och mina små "problem". HAH! oj vilka problem, det är mer som den feta vill inte vara fet längre. hon vill änte va feeeeeeeet. fet fet fet.
magiska människor bryr sig inte. martin har aldrig haft ätstörningar tror jag. nej det tror jag inte. men jag bryr mig inte alltid, bara när jag finns i den fula världen. då är det enda jag tänker på är vad jag stoppar i mig. en macka till frukost. mjölk går bra att dricka när som för det rinner bara igenom och botar när man är för hungrig. men nu är jag ju aldrig hungrig. jag är bara mätt hela dagarna. så skööööönt det känns och vara mätt. mätt mätt med stor mage. mmmm!
jag bara längtar tills jag slipper äta. i skolan. där har man aldrig tid att äta. då äter man ingen frukost utan man slänger mackan i papperskorgen bredvid bussen. man får se upp för a-tanten så hon inte ser mig och skvallrar.
vid lunchtid går man och röker. ingen tid för mat.
efter skolan röker man igen. oftast vill man det iallafall. sen kommer man hem och en stor måltid väntar på att lägga sig i magen sin.
men den klarar man alltid av, man är hungrig, inte efter mat utan efter svält. men måltiden funkar alltid. det är inte mycket mat egentligen. ibland blir det bara tre mackor, eller sallad. ibland så ett kycklingben. det är inte mycket egentligen.
då blir man mätt igen och är mätt hela kvällen, man kan inte ens dricka vatten för att man är så mätt.
man är mätt vid frukosten nästa dag också, därför slänger man mackan vid busshållsplatsen. akta dig för a-tanten. jag tittar alltid runt några gånger. ser ingen. kusten är klar.
vid lunch går man och röker igen. mat.
samma visa om och om igen. det är bra, det är en okej dag för mig. jag överlever ju eftersom jag får den dära måltiden varje dag. och jag går ner i vikt. och jag överlever.
jag längtar tills dess.
stella sa att jag inte skulle väga mig efter sommarlovet. men jag måste göra det ändå. jag måste få veta. jag måste bli cepe. det är jag. jag måste. det är ju jag. när jag är bra vill jag bli dålig och när jag är dålig vill jag bli bra. jag känner mig äcklig förstår ni. så äcklig.
people are people sa jag ju.
när jag lever har jag inga problem. när jag inte lever är dom så stora så jag vet inte vad.
spelar ingen roll egentligen. fortsätter att it doesnt matter är guds ord. det är det man ska leva efter. it doesnt matter. gör vafan som du vill. it doesnt matter. jag bryr mig inte om afrikas barn dör ut. it doesnt matter för mig. det skär aldrig i mig personligen.
drick. knarka, RÖK. it doesnt matter two.
ingenting spelar egentligen någon roll för allting har alltid ett slut. jag kommer bli bra. jag kommer kunna äta en vacker dag. utan ångest. utan att jag räknar tuggorna. im leaving bitterness behind.
en dag kommer jag också glömma att leva. jag kommer ha för fullt upp. med karriär, pojke, barn. hus, mat, ekonominyheterna.
jag tror att då och då kommer jag titta på min hand. vrida och vända på den. hmm vars är den nu då? jag ser inte, kommer inte ihåg. nej vänta, där är den ju. mitt ärr ifrån en tid då leva var det finaste jag visste. jag levde för mina två vänner. för ett systerband som aldrig kommer suddas ut.
the sisterhood.