some great reward

arvikafestivalen 09.
att se depeche mode var mer än en vanlig konsert. det var mer än några män som spelade musiken som jag lever för. det var magiskt.
i slutet av bob hund gick jag, ale och stina och köade till depeche mode. där i publiken träffade vi några killar, som senare komtill att bli som mina bröder.
men då förstod jag inte.
jag förstod inte riktigt att jag verkligen skulle se självaste depeche mode, i levande format!
men när tiden äntligen var inne och dm märket kom upp, jo då, då hände det någonting i mig.
och när dom första tonerna i in chains började spelas...
åhå. jag sitter nu framför min dator, skabbig och äcklig med idiotiska problem, och gråter.
ja det gör så ont, jag vet inte ens själv ifall jag vågar fortsätta skriva. men det måste göras. jag skiter i ifall jag gråter en flod denna natt men skrivas måste göras!
iallafall. in chains. och alla ni som har hört in chains vet hur den börjar. en ton, flera toner, upp och ner går tonerna som en våg av ingenting fast ändå så mycket, sen tystnad, piano...
jag vet inte exakt men under dom dära, väldigt få sekunderna, så kom plötsligt person nummer ett ut. hans namn är andrew fletcher. och han är gud.
publiken skrek. nu är tiden inne. händer for upp i luften. andrew vinkar åt oss glatt och person nummer två kommer ut.
han bär en silvrig kostym. urringad väst under, hela bröstet täckt med glitter, hela ansiktet täckt med glitter. hans hår - precis som man sett hans hår på så många bilder, ljusa lockar, en och en halv decimeter kanske. en utväxt brun som lera, trä och kärlek.
hans ögon tittar försiktigt ut på publiken. jag skriker mej hes av lycka. egentligen borde han vara van vid det här laget, att stå på scen tänker jag. men hans ögon ser exakt ut som om det vore för första gången.
jag skriker hans namn, flera flera gånger om. jag gråter tårar på mitt glitter, exakt så som han hade för några år sen på touring the angel turnen.
och ja, han tittar ner på publiken och ner på mig. rakt in i mina ögon. jag skriker mer än vad jag klarar av att skrika. mina läppar formar hans namn om och om igen. hans namn är martin lee gore. och han är gud.
det kommer rök på scenen, inte mycket, bara lite grann. och alla börjar skrika väldigt mycket. jag ser ingenting för jag kan inte släppa ögon från martin (plus att det var en lång man med ryggsäck som stod framför mig) men i ett hål mellan två huvuden ser jag en till man, person nummer tre.
det är han. han som knarkade ihjäl sig, men föddes på nytt. han med rumpan, han med rösten, han med benen, näsan, händerna. han med rörelserna! han som har alltet. oj
hans ögon är svarta och han är ganska lång tycker jag ändå. han är gudomlig.
jag ser hur han går mot stativet och sätter händerna exakt där han brukar sätta händerna på ett stativ. han öppnar munnen "the way you move..."
publiken rasar i lycka. fyfan. han som sjunger, han som sjöng. hans namn är dave gahan. och han är gud.
rörelser från dom tre gudarna, oden freja och tor, kom en efter en som likt som en våg av endast kärlek och folk som förstår musiken lika bra som jag förstår musiken själv.
jag har aldrig varit så lycklig men ändå så olycklig på samma gång. jag grät och jag grät och jag grät.
jag kunde inget annat göra än gråta. jag grät igenom hela spelningen. jag var på en depeche mode konsert! jag, påriktigt! ingen dröm. det var nu, jag var där, jag såg och jag hörde. jag dog.
dom spelade mellan 22.00 till 0.00 den 3 juli 2009. en fredag. jag ska vara ärlig, det var den lyckligaste fredagen i hela mitt femton åriga liv.