Amon Goeth

FITTTTTTTTTTTTTAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAFITTAFITTAFITTAFITAAHAAAAFITAAAAA
FITTOR PÅ EN FIN LITEN FITTA I EN FIN LITEN FITTAAAAA!
fittafittafitta fitha fitha. SJUNG MED MIG!
nej men detta suger. inte visste jag att bögar behövde kådis. HÖRREDU HÅLL KÄFTEN VA.
ibland är man rädd för allting. vad händer med oss? ibland är man livets mening och bara älskar.
i mitt liv finns det en passion. one sound one single sound. kan inte, jag kan INTE lyssna på pink floyd mer. jag KAN inte. inte för att jag inte vill utan därför att när jag, mira, lyssnar på pink floyd börjar jag gråta. KAN INTE. ÅH SÄR. jag kan inte lyssna på någonting. det går ju inte.
ingenting går. svält svälta att svälta. nej det går inte. dock så är jag fortfarande underviktig så det är ett bra. ETT.
kan ni räkna till ett eller kommer mannen ta er? stirra ut er med sina svarta förmultade ögonhålor. mannen med den vita hatten. fast att hattens färg inte spelar så stor roll i dagens samhälle.
är det krigets fel som Amon Goeth massmördade hundratals judar? ÄR DET VERKLIGEN DET ELLER ÄR DET SAMHÄLLETS FEEEEEEEHHEEEHHHHHEEEL?

was that the jupiter show?

...but however hard i want i know deep down inside, i'll never really get more hope or anymore time
I WANT THE SKY TO FALL IN
I WANT LIGHTING AND THUNDER
I WANT BLOOD INSTEAD OF RAIN I WANT THE WORLD TO MAKE ME WONDER
I WANT TO WALK ON WATER
TAKE A TRIP TO THE MOONGIVE ME ALL THIS AND GIVE ME IT SOON
MORE DRINK MORE DREAMS MORE DRUGS
MORE LUST MORE LIES MORE LOVE

kan eller inte. robert kan. det handlar om känslan.


smink. ljuden, orden, musiken i helhet. soulsisters. sömnlösa nätter i ett hjärta. sen kan allt annat försvinna

sisters of mercy

bok

alldeles nyss. jag ville smälta in i den blåa vardagsrums mattan. jag grät utan egentlig anledning.
skakar. det blåser igenom mig som får mig att rysa. frysa kan jag inte längre för feberns skull.
jag gick på toa för att... för att göra något! jag spolade och såg min spegelbild i spegeln. jag såg hur mina läppar skrumpnade och blev torra som papper. grät. tittade på mig själv. fel.
jag kommer aldrig att bli normal. eller normal är väl ingen men jag menar att kunna leva normalt. det är ditt jävla fel mira!

"räddningen?" sa luzia

"i must fight this sickness. find a cure" sa robert

terminal frost

pink floyd i mitt rum. det är det enda som är fint.
istiden fortsätter och jag bara fryser och det är det enda jag kan göra. i morse hade jag på mig ett linne, en långärmad tröja, en kofta och en yllekofta. och jag frös. huttrade i mitt badrum! gud jag kommer se ut som en hund till sommaren. en cuju VOFF VOFF.
one sound one single sound
ungefär som om jag hade lyssnat på pink floyd i hela mitt liv. det är så... jag. de lever med mig, på det dära oförutsägna sättet fast ändå så igenkännande. åh gud vad jag älskar.
mest av allt älskar jag dem. alla små gudar som bryter mot den äckliga normen om människors liv.
ÅH! dra åt helvette alla jävla människor! allt folk. bara DRAAAAAAA. ingen förstår runt omkring mig. bara äckliga normala folk som vill saker. sluta vilja. det kommer ändå inte funka! sluta vilja bara. va inte någon annans idol jävla anus bananus.

powerpuffpingla

im talking to myself again and its so damn cold its just not true
allting fryser till is. everything is cold and silence (and you will never say a word)
vet inte. allt är så konstigt. eller allt känns så konstigt nu när jag sitter här i min säng, redo för att sova. även fast jag är trött försöker jag intala mig själv motsatsen. jag orkar inte riktigt sova. jag orkar inte riktigt. riktigt någonting.
jag läser en bok. stephen kings signal. jag tycker om den väldigt mycket och nu när min ipod är sönder så sträckläser jag den. den är vacker.
min sjukdom går bra, för sjukdomens skull. det syns. men jag vet inte säkert ändå.
särapa. fitta alltihopa.
hatar sjukdom. hatar bara. finns inget mer. bara hatar. men jag älskar också. cepe
så fel. jag har inte så mycket ångest nuförtin för jag har makt. kontroll är makt och jag har makt.
det är bra. kontroll, mindre ångest.
jag tänker på saker som folk tar för givet, tre gånger om dan, ibland. ganska useless och jobbigt och tänka på det. för det mesta är det jobbigt och hemskt. men jag har makt och så det gör inget.

sisterhood/on the wire

ljuden.
dom är något slags.. trygghetsångest innuti.
jag kan inte tänka. jag bara lever
rain from heaven
jag gjorde det igen. gift. ensam men detta var fint. jag var ensam, bokstavligen men stella och alexis var där med mig, egentligen.
jag ska ut och röka tror jag. på en balkong i mitt hus.
folk som inte förstår ljuden... jag känner en sorts sorg för er.

dave, is, a king

ÅÅH jag vill inte åka till sollefteå på torsdag! fyfan vad äckligt, så äckligt så man spyr på allt som finns där. alla människor som pratar om deras jävla fyllefester, handbollskupper, "klippa och färga håret" en bild. jaha okej då vet jag det. ska gå och köpa godissssssssss. filmkväll, festa, röka, "tack för att ni finns där", "lyssna och FÖRSTÅ" vadå dina äckliga problem i en textrad om att du inte kan bestämma dig över vilken snubbe du vill knulla med för tillfället.
jag HATAR sollefteå. norrland kan hänga sig i rövhåret. så jävla äckliga människor där som vill massa saker. dom kommer döda mig. jag vet det bara. eller så kommer jag döda mig före.
dööö dö dö dööööööööööööö. vill inte jag vill inte. jag passar inte in där med dom andra. dom är för mycket oförstående. dom är för annorlunda än jag. när jag är där lever jag i ett annat universium, waiting for the night to fall. då jag kan vara mira. men... på dagarna är allting så fel.
nu är det bra. där fel. nu bra.
martin säger: this is our video enjoy the silence. where dave, plays, a king.
vickandes på huvudet. som om det vore töntigt det han sa. det var det också haha.
dave spelar inte. är, dave är.
en lycklig kung

in large amounts

jag har
sminkat mig (jag har mina fjäder-lös-ögon-fransar och under) -bild kanske-. klätt om. lyssnat på a broken frame. ungefär endast det som behövs för att ångest ska gå över. någolunda iallafall. jag bestämde mig också för att ringa alexis. vi ska in till stan och dricka kaffe snart. det är fint, hon är fin.
nu lyssnar jag på everything counts och det är FINT

black planet

idag träffade jag min syster som jag inte träffat på tre år. blandade känslor. vi är olika.
vi åt sushi. det var hemskt. nej det var inte hemskt, mer än hemskt. det gick inte att ha kvar. skyndade mig hem och cepade hårt.
och nej det känns inte bättre. absolut inte bättre. jag kom på mig själv att det inte ens är jag som håller på så.
det är äckligt. men... jag ser ingen annan utväg. det dära fula som finns innuti mig kommer aldrig försvinna, så varför försöka göra det bättre? varör försöka göra det till en sak som man kan leva med? antingen äter jag som vanligt folk, eller så äter jag inte.
jag väljer att inte äta. det är bäst.
fyfan.. jag ska sminka mig snart. sminka om mig. bara för att försöka glömma lite. det kommer nog försvinna snart, i alla fall det allra värsta. hoppas jag. vad ska jag annars göra? tro är tveksamt. jag hoppas. det är bäst så.

martin

jag är jag. åh jag är jag igen!
jag skäms lite ändå. men jag älskar det. jag är inne på en sida, agent orange och jag kan inte hjälpa att jag börjar grina. han är så vacker. agent orange är så fin. natten är ung och jag älskar, bara älskar livet. jag älskar mig själv. jag älskar mina tårar och jag älskar den skrivna boken. jag älskar.

sisterhood

as the water flows over the bridge (we forgive as we forget)
as we walk on the floodland (as the day is long)
as we walk on the water (as the day is long)
we forget
we forget
rain from heaven (rain from heaven)

finland red, egypt white

jag står upp. av lycka. dansar tills jag inte kan andas mer. men det är bara då musiken finns.
sisters of mercy är en del av mitt liv nu och det är mer än underbart. åh jag hoppar och hoppar. det är livet som rinner igenom mig.
andrew var det va? så fint namn. andy. when its passing strange.
jag kan inte skriva, det är så jävla vackert. det är precis så. ja, du fattar, eller åtminstonde är en sån person som skulle fatta. men jag känner inte dig tillräckligt.
when days had no beginning, while days had no end.
efter denna låt. ska jag lyssna på giving ground, tror jag. ifall jag vågar. nine while nine and im waiting. sisterhood.

okej jag är sjuk. eller åtminstonde dum i huvudet. jag lyssnar nu på Gift. ensam. i mitt rum ensam, det är ljust ute och i mitt rum är det också ljust där jag sitter och lyssnar på Gift, ensam. utan mina systrar i ett mörk rum.
finland red, egypt white. varför fortsätter jag?! åh det är så bra så bra. vackert.
det finns inget stopp. en smal kropp rör sig i ett ljust rum. tittandes på mig själv.
det är som att vara schitzofren, jag vet aldrig vilken lycka jag kan lita på.
jag vet inte jag vet inte.
finland red egypt white

a momentary lapse of reason

idag var mitt smink rosa. alexis födelsedag, dagen efter hennes mamma trodde att alexis var en bajskorv. det är sant. vi har fikat, det är också sant. ätit en och en halv muffins var, en present till alexis. då kan ni tro, varför äter hon muffins ifall hon är sjuk?

jag älskar pink floyd. dom har jag fastnat för, väldigt hårt. jag har börjat älska pink floyd väldigt sådär hårt på bara en dag. en dag och jag älskar dom. men dom är ett såndärt band jag älskar men hatar och dom berör sådär fint innuti. jag bara älskar det och det är mörk ute och jag åkte buss med pink floyd.
nostalgi är det vackraste som finns och pink floyd kommer bli en.

nine while nine

jag lyssnar på sisters of mercy och det är väldigt fint. jag ser mörka, svarta vinter dagar. som en slags flashback med ministry. exakt så. sisterhood med systrar. svält åh svält. precis så fast finare och hårdare. jag vet inte varför men jag vet att jag söker och söker efter något.

sisters of mercy. att vi missade dom. varför missade vi dom för? vet inte. dumma och dumma. fast det kommer vi alltid att vara. unga och dumma. men tillslut går det inte att ursäkta sig på det sättet, då kommer vi redan vara smala anorektiska nikotin-beroende små tanter. vid 25. attraktivt? precis som min erik.
oj vad mina öron mår bra. min kropp, mitt ljudsinne mår som en dansande våg och indianflickan mår bra. ljuden finns. hårt.
lipstick on my cigarettes
frost upon the window pane
så. jävla. levande

bild

i

cant forget forget so i call your name and im

looking for a life for me and im

looking for a life for you and im

talking to myself again and its

so damn cold its just not true

somebody

jag sitter inne på mitt rum och jag kan snart inte räkna hur många gånger jag gråtit idag.
det finns så mycket som är, och så mycket som egentligen inte betyder något men ändå kan jag inte sluta ta åt mig av det.
mitt liv är ganska så över nu. det finns inte så mycket mer att göra. mamma känner att jag luktar rök, hon skäller, pappa ringer och är orolig för mig. mamma och jag bråkar mer än någonsin, observera mer än någonsin.
och jag sitter bara här och lyssnar på somebody om och om igen, men det får jag snart inte för jag får inte spela den för mycket. men det finns inget annat som är så bra som somebody. det finns ingen skiva som kan jämföras med somebody, den är som ett eget liv. den utspelar ett liv. ett liv av martin lee gore.
jag kan inte göra något mer än att bara leva dom här sista dagarna i mitt liv. det är påriktigt över efter att jag varit hos skolsyster, and things like this make me sick, in a case like this i'll get away with it.
jag har aldrig hört något så fint, den tonen han tar efter det, fy helvette. det går inte att beskriva med känslor ens. det är bara så.. så somebody.
det är bara över nu. somebody är slut och jag vet fortfarande inte vad jag ska lyssna på. jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt förargade tonårsliv, tydligen.
jag vet att jag inte vill sitta här och hosta rökhosta och lukta gammal man. jag vet att jag inte vill bråka med min mor, jag vet att jag inte vill att hon ska bli så jävla förbannad på mig, bråka på mig, tjafsa, klaga, skrika bitch åt mig. det är one thing for sure.
men det finns ingenting jag kan göra åt det, jo jag kan börja ta ansvar säger hon, jag kan börja plocka upp mina grejor och jag kan börja städa lite mera. ja men visst DÅ blir vår relation bättre. fuck me.
haha. juste en sak som jag inte vill heller. det är att hon ska be mig köra upp sin mobil i mitt arsle. nej tack jag vet inte...
but when im asleep i want somebody

you can run but you cannot hide

kl är 08:16 och jag började för 16 minuter sen. jag sitter och försöker sminka om mig men det går inte så bra.
allting går åt helvette. precis allting. jag kan inte räkna upp någonting som inte går fel.
mamma klarar jag inte av. jag kan inte mera. fyfan jag är ledsen över det för det finns stunder som jag verkligen tycker om henne.
jag vill inte mera. jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
hon har tagit min ipod också. hon har tagit ifrån mig mitt liv. åh min musik, mina ljud. hon har tagit ifrån mig det enda som verkligen betyder någonting på riktigt.
sjukdomen betyder något, ja. men det är en helt annan sak, en annan jävla grej i ett annat universium. det där jävla jordklotet med alla ideal människor som tror att dom vet.
in another lonley universe, were laying side by side, and no ones hurt and no ones cursed, and no one needs to hide
pappas röst ekar i mitt huvud. "annamaria?... annamaria?!" han säger aldrig mitt namn annars.
åh dave. hans röst fyller mitt rum, i wouldnt touch you with my little finger,
youd be crying out my name, begging me to play my games.
bakrunden, i andrastämman hör jag en mjuk röst, den enda människa som verkligen, verkligen.. - alltid. men nu får jag inte ha han längre, inte för mamma. hon vill inte att jag ska ha honom, hon vill inte att jag ska känna lycka.
jag vill inte heller. hon vill inte och jag vill ännu mindre.
you can run but you cannot hide. åh dave, martin. åh fletch. ni. its no good. det är så bra så jag dör, det är så bra att jag får sminka om mig, igen. jag sittert här och lever in i ljuden. i den bättre världen, universumet. det är sounds of the universe och jag lever. det är så bra. obeskrivligt. dont say you happy out there without me i know you cant be, cause its no good.

stjarna

jag är sjuk. jag är så sjuk. jag känner det. inte bara influensan som spridit sina äckliga bacieller på min insida. på psyket. i mitt huvud. ända sen jag blev influensasjuk i onsdags så... nej ända sen sommarlovet tog slut så har jag inte varit mig själv.
jag har rasat i vikt, det är visseligen jag själv, men sen... det andra. vars i helvette är den mira?
nu är jag någon jävel som går och lägger sig kl elva, sover sina fula sömntimmar som vem som helst med svart hår.
och det värsta av allt är att jag inte har en jävligaste aning om vem det är som har botat mig varje gång jag varit ledsen. varje gång jag glömt bort livets mening. jag vet inte vem det är längre. det är som om mira försvinner bort ifrån mig. precis som tonerna av walking in my shoes gör, precis så.
det känns som om jag ska dö. i vilken sekund som helst. det känns som om jag sprungit en mil, inte druckigt vatten på flera dagar, hela mitt hjärta dunkar utanpå min kropp, upp i halsen och hela kroppen försvinner, skakar och är färdig att svimma. om det är någongång som jag ska dö av den här sjukdomen så är det nu. snart får jag en hjärtattack och dör.
det är en vecka sen jag verkligen lyssnade på depeche mode. och nu lyssnar jag äntligen, ensam i natten. klockan är halv två. jag känner mig nästan som... förut på sommarlovet då jag satt uppe med stella rose, sister of night och smög med bloggandet.
in your room. nej nej jag vill inte höra! jag vill se...
in your room var den videon då jag upptäckte martin. jag upptäckte livet genom att se en 4 minuter och 51 sekunders video. jag upptäckte martin, han.
jag kan inte fatta hur jag stått ut, i en veckan utan martin. utan hans röst. utan det enda i get so carried away and he brought me down to earth.
nu har jag sprungit en mil igen. jag vill aldrig sova. föralltid vill jag sitta här vid datorn och skriva inlägg om livet. alltid. jag vill aldrig gå och lägga mig. jag vill aldrig lämna martin vid sidan om igen som jag gjort nu. jag vet inte om det är därför att jag har influensa, om det är därför min bra period har kommit. för att jag skäms så mycket över mina matvanor som jag vägrar släppa in honom i mitt liv igen. jag vet inte, jag har som vanligt ingen aning om vad jag håller på mig. vem i helvette är jag?
stjarna. åh den som ändå visste. om jag visste så skulle jag kunna göra vad som helst, för då vet jag iallafall. då vet jag och det är det allt går ut på, att veta. vet du så funkar det, då kan det bara bli bättre. vet du däremot inte blir det så mycket svårare.
att se in your room var... bananbra. jag behövde det är allt jag kan säga. jag ska snart se surrender med martin lee gore som sjunger. den är bättre än när dave gör den, så bananigt mycket bananbraigare.
we're living in a world full of illutions, everything is so unreal