ACT NATURALLY DIZZY MISS LIZZY, I'M LOOKING THROUGH YOU

Söker stimulans. I pianot, i gitarren, i teatern, i skrivandet, i målandet.

Stimulans finner jag ingenstans och då illa jag mår och vill helst ligga på en bår. Söka kontakt med någon intakt och finna en passande symmetri med våra lustar på jakt. Oack ack ack kaa. Har så jävla mycket Beatles låtar på min lista att jag inte vet om jag ska gråta eller twista. He- he- he för det olyckliga skämtet.
Jag tycker om dig, du har sympati innuti och älskvärd for infinity. Across the universe kanske du finner en Galax.

I DONT KNOW WHY NOBODY TOLD YOU

Skita i allt vad ett band kallas och bli pianist på en jazzbar i Amerikas sydstat istället.
Hon grät när jag spelade för henne. Jag vet inte själv om jag ska skratta eller gråta.

Fascinationen av människan, jag ligger i vassen och spanar för att redovisa för viasat nature om teveprogrammet om människans relationer.

Jag tror jag tycker om slagsmål. Oj oj oj, tryck på en knapp och så SHANTIIIIIII i en vindpust av vackra färger och allting är jättebra sen föralltid. Inte slagsmål. Inte knuffa in i väggar, vakna upp tro att man har förlorat ett revben. Inte normalt beteende. SNÄLLA VAD. Jag tror jag tycker om slagsmål. Ack oh ack kära vän. Hahahahahah. Gråta i någon vuxens famn. Wow tror vi behöver vård, eller bli hypnotiserad av någon freudiansk psykolog, hm det vore något faktiskt. Utmana ödet, lägga fram det på bordet så man kan se vägen och inte gå stigar runt.

Inte som andra döttrar, curlylife och flickor som tycker om män för deras snoppar och deras varma hud. Jag tror jag tycker om slagsmål. Jag befinner mig just nu i någon slags dimma av smärta, yrhet, bakisångest och hunger. Why is it something so good just cant function no more? Men we are not changing our ways, taking different roads. Vi går ju samma väg, hand i hand. Well whatever nevermind är det citera-låtar-dagen idag??? Nej jag uppskattar min mor. Det gör jag. Jag är tacksam för hon finns. Tack mor för att du finns. Jag tänker inte vara mesig och säga att jag älskar dig, aldrig i livet. Då dör jag hellre, men med lite alkohol och ett slagsmål senare och en jävla massa vatten som forsat ur ögona så kanske då, men bara en sådan med en hostning så det inte ens låter som själva uttalandet.
Ibland så fascineras jag över precis -allt- på denna jord.

JANIS KAN

And I'd figured
I'll tell you, when you go lonely, an' I figure everybody does, right ?
Because as a matter of fact everybody does.
I figure if you're a woman
Man if you're really a woman
You already know what you need, man.
You already know what you're looking for,
Man, i found out out at fourteen years old
And I been lookin' for it every since, too, man.

But, if you happen to be a young cat,
You know like about seventeen years old, just about
If you happen to be a young cat and you ain't figured it out yet,
I'll tell you what you need, baby,
When you got those strange thoughts in your head
You got those strange little weirdenesses happening to you, you don't know what they are
I'll tell ya what you need —

You need a sweet lovin' mama, babe,
Honey, sweet talkin' mama, babe.
You need a sweet lovin' mama, babe.
Honey, sweet talkin' mama, babe.

You need someone to listen to you,
Someone to want you,
Someone to hold you
Someone to need you
Someone to use you
Someone to want you
Someone to need you
Someone to hold you
Someone to want you
Someone to hold you

Beatles har fattat grejen

Jag drömmer och drömmer att jag snart inte vet vad som är dröm eller vakentillstånd.

Jag drömmer att jag drömmer att jag återupplever saker om och om igen. Sedan vaknar jag och upplever det jag just upplevde i drömmen, som jag i drömmen drömde om att jag skulle uppleva.
Det blir ett långt rep med drömmar om vad som är verkligt och inte. Och det finns en drömvärld och jag drömmer om platser och hus och ställen och varelser som jag drömt om förut men i olika situationer, som en helt vanlig vaken dag med nya händelser.
Sedan försöker jag tyda drömmarna men de säger olika och varannan dröm är ett gott tecken och varannan dröm är ett dåligt. Kan man verkligen skifta så mycket eller säger boken + människor fel? Måste ringa shamanen.

Det är tydligen dåligt att drömma om rymden.

(Vill till Indien)

Drömmar, rymd: "Du behöver kanske mera utrymme i livet. Om du var ensam i rymden betyder det kanske att du känner dig övergiven för tillfället eller att du har förlorat din inriktning i livet."

Happ. Okej. Vackert. Och jag drömde om att mitt barn skulle födas igen, fast det var inte jag som födde utan någon annan. Födelse betyder förändring, maskerade förvandlingar. Det är vackert påriktigt däremot. Hm. Vad är förändringen, kanske om den förlorade inriktningen eller att mitt utrymme kommer komma snart. Vet inte. Drömmar, ack. Drömmer om att jag tappar verklighetsuppfattningen och förlorar allt jag tror på. Nästan varje natt. Fasiken.

ATT VAKNA UPP

WOW.

Det är det enda jag kan säga, wow. Wow över hur jag fungerar och hur alla människor fungerar. Är rättså nära nu, på spåret jättemycket och jag närmar mig finna den ultimata känslan av att veta precis vem man är, sådär mycket att det är lugnande och inte tråkigt. Men så kommer sånna saker som att vakna upp naken och ba wtf. HAHAHAHAHA. jag skrattar för det mesta, åt mig själv, åt alkohol, åt livet, åt män, åt oss, mycket om oss. Men så är det ju alltid, alltid oss, alltid vi ska alltid göra saker och vara lite mera, alltid alltid alltid. Bara skrattar, mest för att det är skönare att inbilla sig att det är kul när ångesten kommer krypandes, för vadå? För allt och inget. Livet. Ja, livet. Jag hatar och älskar det. Trött på att leva, rädd för att dö. Ja, precis så. Wow säger jag bara. Hahaha wow.

Jag behöver lite Shanti i livet.

säg mig

And no-one sings me lullabies and no-one makes me close my eyes, so I throw the windows wide and call to you across the sky.

 

Jag älskar Pink Floyd

Efter fredagens kalabalik blandat med eufori och hysteria (och former och färger i skallen) så lyckades jag ta mig hem, till min säng. Och jag gick direkt in i mitt rum, la mig ner på sängen, satte på Echoes och kände en sådan harmoni som aldrig förr. Ja, som aldrig förr. En oförklarlig harmoni. Frid, ja frid. Sedan lyssnade jag på kon och föll sakta in i en djup sömn.

Jag undrar jag

Jag tror jag väntar på någonting, just nu väntar jag på någonting. Någonting som ska hända möjligtvis eller något som ska komma. Just i denna sekund är min hjärna inställd på att jag ska vänta ut väntandet. Tills bättre dagar? Vet inte ens varför jag har kommit in i en deprission, går säkert långt tillbaka eller så är det bara rakt framför ögonen på mig. Jag undrar jag.
Förstår varför Leo satt hemma hela dagarna och spelade bas när han var deprimerad. Det är ungefär det som gör att tiden går, när man väntar så mycket. Så jag sätter mig ner, innan morgoncigaretten tillochmed, och spelar. Ungefär som Ferdinand under sitt korkträd, och där satt han. Han måste filosoferat en jäkla massa.
Funderar.
På det mesta. Vad man ska dra lärdom av. Sådana saker som man alltid kommer framtill under en substans eller saker som alltid kommer upp i ens hjärna. Måste vara saker som man har ouppklarat med sig själv. Men måste man behöva klara upp dom då? Kan man inte bara acceptera och gå vidare. Typ som rymden, acceptera att den är enorm och vi är som en atom i jämförelse med de flesta varelserna där ute. Kan man inte, acceptera det och gå vidare. Nej varför kan vissa människor inte gå vidare med sina ouppklarade saker, är dom speciellt naiva, okonstruktiva eller bara allmänt envisa? Önskar att det fanns ett jäkligt bra svar på den frågan eftersom de tär ganska mycket på en att alltid behöva måsta älta saker.

blue

NuuuUUuuu. VILL JAG SPY ÖVER DIN DY, se in i dina ögon och ut ifrån din vy. vilken del av mig får plats i ditt liv utan ett stort monsterkliv? Skall jag sträva efter att gräva i din bil och köra i din fil? Eller dra på färd i min egen värld, bara gå din väg! Kan jag känna utan att ränna, nedför utför bortför. Hejdå min vän jag vill inte vara i kläm. Du är förmycket jag för denna dag. För alla dar vi ses, jag fes, vilken tes? Jag känner mig aldrig som en mes, förens nu! nu (nu nu) är du (du du), alldeles förmycket jag för en som mig, lämna mig ett tag men säg aldrig nej.
hejdå du fina, du var aldrig en pina. hejdå du vackra, allt utan mig kan du tackla. hejdå din djävul, dansa sa han! nej det har du aldrig vart, inte ens i vår kvart.
även om jag så ville kunde jag inte styra över din kille, han med sitt trevliga hem så där kom jag i kläm igen. Jäklar vad svårt att inte hamna i bråk, om vem som ska va ball och om vem som ska va tråk. Vem lever bäst med flest utan att bli hatad som mest? Livet är en fest. Ibland kan jag tro att jag aldrig kommer få ro, ska man då bo över en bro på ett galet zoo? Eller vad ska man göra när livet sviker, skriker och viker. Kanske sätta oss ned och fixa det som är på sned. Med?
Man måste vara säker på sin sak, och inte flippa nåt jävla hak. Hatar denna dikt blev en jävla bikt.

Är jätteolycklig och tillbaka till det normala, klockan är 02:35 och jag vill skjutas

 Zep Leppedin alltså, sånär så att jag skiter på mig av exaltering och förundran över dessa fyra, inte så ospeciella människor. Ska lilla jag sitta här och häpna över hur en människa kan vara så vacker som herr Plant, huvvaligen. Vackrare får man leta i en annan galax för att hitta, för på denna jord finns det nog ingen som kan slå denna skönhet.
Tråkigt att vi lever nu, javisst. Man skulle ju inte säga nej till honom, eller någon i zeppelin för den delen


Människor jag vill vara:

1 - Janis Lynn Joplin. En självklar första kandidat
2 - Miss Pamela
3 - Miss Pamelas kära vän Michele Overman som Robert hade i sitt kärleksnäste.
4 - Jag själv.

Nej man får bara hoppas på att bli stor och uppskattad, jag ska bli mitt största fan, en vacker dag framöver.

Nyhetsmorgon

Jag drömde att jag var arg och skrek på ett fält fullt av vackra färger.
Paradox?
Vet inte.
Min blogg håller på att dö ut. Jag lever kvar men bloggen dör. Ointressant jag är. Tumblr är bättre tycker folk, och facebook. Kommer ihåg den tid då vi alla följde fina bloggar med coola människor i.
Utvecklingen går fort.
Hatar samhället och moderaterna och EU. Inflation och död. Kärnvapen görs överallt bara för att ha, inte för att använda, för att ha. Nationalistiskt, kapitalistiskt fitto värld.
Min blogg håller på att dö ut, men jag lever kvar. Mer än någonsin faktiskt.
Gillar ROBERT PLANT

Ball

Åh zappis.
Dricker öl på en toalett (för det är det enda stället i kvarten man kan få internet)

Surrealism - 31 januari

Kära blogg. Här skriver jag om känslor.

Far tipsar Mira om bok om naturen, Mira berättar för mor, mor blir arg och berättar för Mira att boken handlar om knark.
Vars är alla människor påväg? Paradiset är på jorden. Detta är vårat paradis men vi håller på att förstör det. Ödet säger att vi inte ska tro på ödet, så när vi tror att vi gör tvärtemot ödet så gör vi precis som ödet ville att vi skulle göra.
Ser allting som senarion. Om det är något som känns så vill jag ha mer. OM DET ÄR NÅGONTING SOM KÄNNS SÅ VILL JAG HA MER. OM DET ÄR NÅGONTING SOM KÄNNS SÅ VILL JAG HA MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER

Jag vill
och sen försvann tanken.

dramatic theme

Det är sannerligen intressant att bo med någon så intimt som vi gör.
Vi uppnår mer och mer saker. Vi finner allting så naturligt och vi talas vid om allt.
Jag är trygg. Precis sådär som vi är. Vill ha trygghet men ändå surrealism.
Kommer överrens med nästan alla tavlor, köket är fortfarande ouppklarat.
Är samtidigt rädd för att inte ha något att talas om. Att vi uppnår punkten där vi är färdiga med varandra. Att vi inte behöver varandra längre. Jag vill inte uppnå den.
Vi sitter ofta rakt emot varandra och tittar bortom varandras ögonfärger och talar.
Lyssnar på vår kvart och music from the film more. Underliga scener spelas upp.
Jag kan ibland känna sorg över denna otroliga lycka. Som när man börjar svettas när man är för kall. Alldeles för lycklig.
Det får aldrig vara för mycket lycka, då går det snett.
Läsa upp sitt liv ur sin little black book with my poems inför den andre och sedan inte har något att säga. Jag känner dig för väl sister ray.

Morning found us calmly unawere

Och dave åker in i monoliten. Allting blir ett psykiskt land och dave förstår ingenting. Någonting tryggt, men vars får man det trygga? Varför är det så att min känslotermometer alltid är varm, varför inte ligga på noll? När ensamheten besöker mig kan den ligga på noll. Då ligger den på noll. Varför är termometern varm? När min mor och fars alltid ligger på noll. Dom har inte åkt in i monoliten, men vem har det egentligen? I rymden är det alltid kallt. Där finns inga känslor, eller finns det? Det är vad monoliten representerar, känslor. Så jag skulle kunna säga att jag har en monolit eller är det för orealistiskt? Om minus + minus = plus, då är det så att jag har fått extra känslor, för så går generna och matematiken. Jag går i en skog och nu sitter jag i ett bibliotek och rynkar på pannan. Jag är off, min termomet är het. Jag är ur fokus. Hur kunde jag komma ur fokus, jag hatar det. Varför finns det ensamhet och så mycket bra en ensamhet kan göra för en också. Vem besöker mig om natten och varför förstår jag ingenting. Varför är allt så ofattbart? Finns det ett öde, i såfall vem kom på ödet? Vem bestämmer hur ödet skall vara, vem har gjort mitt liv, min mor och far? Har dom gjort mitt liv? Är jag bara en framknullning ifrån min mor och far för att de ville ha barn? Far ville inte ens ha barn, så jag är en olyckshändelse med ett plus i kanten. Och varför sitter jag och funderar på vad det är för fel på mig när det finns annat att fundera på. Typ matriella saker, måste vara enklare att fundera på vad man ska äta och oj jag kanske måste duscha. Vad ska vi lyssna på och vilken film ska vi se ikväll? Ligga på medeltemperatur i tid och rum. Men är tid och rum? Vad är tid och rum om ödet finns? Om ödet finns så borde tiden vara bestämd också, men det är den ju inte. Tiden är inte bestämd. Vem behöver tid när man kan skita i tiden. Skita i sina gener. Skita i sin jäkla temperatur. Skita i skolan. Skita i utbildning. Skita i känslor. Skita i livet. Men vad händer om man skiter i livet? Man dör.

All in all, the journey takes you all the way

Har inofficiellt blivit skabbig. Lyssnar på close to the edge och längtar efter mat. Och någon som kan vända sida på vinylen åt mig.

I know your moves and your mind, and your mind, and your mind

Mira: Nåt som inte är jag men som kommer vara jag föralltid

Stella: Att blir vad man var hela tiden är som att varas

Mira: När man tror att man upplevt det värsta, så upplever man det bästa och blir nollställd igen.

Stella: Solen skapar en regnbåge bakom mina ögonlock.

Mira: Det bildar ett batik-görande när jag kollar med ett öga stängt.

Stella: Rör sig molnen framåt eller bakåt?

Mira: Jag vet ej, du finns ej.

Stella: Allt visar en film, men ibland glömmer jag att trycka på play. Livet pausas, medvetandet är på andra sidan skärmen.

Mira: Jag pratar och pratar och du säger att du inte hör. Men det vet jag att du gör.

I am not frightened of dying, any time will do, I dont mind. Why should I be frightened of dying? Theres no reason for it, you've gotta go sometime.

Jag känner julefrid utan några måsten när jag lyssnar på Dark side en decemberkväll med snö på marken.
Älskar nyfikenhetens nyheter och jag vill upptäcka livet på ett högre stadie än de förra.
Jag önskar inget annat än kunskap och överlevnadsförmåga i julklapp.