And do the things, ah, do the things, that we like to do

Do a little dance?
Make a little love?
Get down tonight!

love kills

HA jag tror alla människor är koncervativa, åtminstonde litet
Fattar the magnificent 7 !! 7 angels 7 trumpets !! Något mer i bibeln 7 något jag vet men kommer inte på! Något är det ju! 777 = himlen liksom. Undersöka det jag skall!!

Finner du sömn bland himlakropparna? Eller ska jag bara lägga mig ner på marken och sjunga för dig?

"Existentiella frågor är bara psykiska."

"Jasså?"
"Ja det är dom."
"Men.. Men... Vad ska jag då ta mig till?"
"Jag vet inte. Jag har inte svar på alla dina frågor."

Nej det har jag ju inte heller. Jag söker inte svar jag söker nog mera tröst. Jag behöver höja mig, behöver sluta fördröja mig. Finna känslotermometern igen. Äsch jag har det på känn. Visst. Men existensen varar ändå föralltid. Visst visst visst. Om det är något som knasar så är det existensen. Varför kommer den frågan alltid upp? Men jag söker inte svar jag söker nog mera tröst.

"Känner du dig annorlunda i jämförelse till andra människor?"
- Men gud vilken fråga. Ställ den till din lillasyster, Reinfeldt eller tjackisen på stan. Dum jävla piss fråga. Det är ju endast existensen som beror, som tror att man är "annorlunda i jämförelse till andra människor". Lika, likhet, samma. Jaja. "Stilla ta sitt liv." Så mycket tankar kring allting. Så lite tid på jorden så mycket tid i hjärnan hur ska man handskas med sånt? Desperation skulle jag nog inte kalla det med något åt det snäppet. För mycket desperation = melankoli/apati.
"Jasså?"
"Jo för att hjärnan inte kan förstå." Jaja, detta har vi gått igenom tusen gånger.
Såg en film där dom sa "Tror du att när grodan för första gången gav ifrån sig ett läte, att den kunde förstå att det skulle bli startskottet för alla jordens olika språk?"
"Nej."
Förstortförhjärnan.
"Det är som den största stjärnan. Man förstår inte."

Dublin:

LIVETS KÄLLA

Sitter i min säng och lyssnar på Pughs bästa och väntar på mirakel mira-kel. Vem vill ha ett kel med mira kanske du kanske jag? Kanske borde jag kela lite med mig själv för en gångs skull. Jo det vore ju något. Omfamna -detet-. Jo det ska jag ju, jo det är ju lätt att säga dock svårt att göra.

 Cykelsemester på Gotland, nja det vill jag inte. Vet faktiskt inte vad jag vill. Svårt. Allt är sentimentalt och tråkigt plus att jag har volvo-villa-vovve-kris. Fast det borde jag inte ha. Nej kan inte sånt dääär... det är för svååårrrt...

 Ja om man bara ger upp hela tiden så blir det ju hemskt krisigt svårt, kära mira. Men åååhåååh vill bara vara en sköldpadda precis som du också vill. Jaja, äsch. jaja jaja det är lugnt och alla andra lögner som är så lätta att säga.
Vill ägna en tanke åt allas mammor. Som gör så mycket fel utan mening. Fast ändå sitter dom där alltid. Äsch och usch, har inte heller något hem i livet. Sökandet gör mig trött.

=

Välkommen hem

Sunny once so true, I love you

Jag tror jag älskar Cher, hon är bäst, snyggast, vackrast, typ min idol wow hon är så cool jag vet intevadjagskagö typs.
Alltså, människor förändras. Men ändå. Ändå sådär. Vet inte riktigt hur jag ska uttala mig om det där osv men ah. Livet går vidare, som en våg, plocka upp en hummer. Jaja. Vad ska man säga? Jag är iallafall jag, fortfarande, och ni är iallafall ni, fortfarande?
Jag måste se att det är jag och bara jag som förändrades sen, ja till vem då? Det vet jag inte än, men när jag vet det så är jag hemma igen.
Ja, vill ju helst av allt att bara jag kan förändras och att alla skulle pausas, men så går det ju inte till. Och folk är som dom är och jag är som jag är och jag är ju folk för folk är ju jag jaja det blir så komplicerat om man alltid ska göra problem av saker, om man komplicerar det så blir det ju komplicerat så enkelt äre liksom 1+1 come oooooooooooooooon man

Ingen undran – ingen tvekan – Bara tryck på ”start” – Det är redan programmerat vart dom går och vad dom får. Alla korsar och härs och tvärsar – men på sin givna linje – från vilken minsta avvikelse anses som abnorm

Solen, pararellt eller 90 grader?

VA VA VASA??? SLÅ MIG SLÅ MIG SLÅ MIG
(någon slår mig mycket, hårt och länge)
Några blir arg, några blir ledsna, jag trodde jag kunde och var båda men jag är för det mesta ganska ledsen.

"Min mor har alltid sagt att 'du får aldrig bli ihop med en halva för att känna dig själv hel' men jag börjar känna att jag börjar bli ganska hel"

"Varför tycker du inte om mig längre?"
"Det gör jag visstde.." (DET GÖR JAG VISSTDE JAG ÄLSKAR DIG!!!!!!!!!!!) Men det är liksom så svårt att säga det rakt ut speciellt till henne. Jag är i någonslags bakisångestdimma för tredje dagen i rad nu. Luktar på tröjor. Vill vara hel. Börjar jag också bli hel? Jag vet inte, ibland tror jag det. Ibland tror jag att allting kommer ordna upp sig med allt och alla. Att alla kommer finna sin egna peace typ men många kan vara så jävla naiva ibland och bara droga och fucka med allt och JAG VEEEET JAG VEEET JAG HAR SJÄLV GJORT DEEET MEN JAG VET BÄTTRE NU VÄRLDEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (eller vet jag det?? Lyssnar ändå på "Lukter runt holken" med gamle Micke men jaja MANNEN.)

ÄSCHHHH LITE NAIV ÄR VÄL JAG OCKSÅ. Fattar;

Det går liksom inte. Fast det gör det visste. Situation. Typs. Poly. Dör. PK. Fittor fittor fittor med gröt i. Nej!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jo jag har väl ganska mycket såntdär.. såntdäär..... såntttädääääärärärrrrrrr käääääääääääääärleeeeeeeeeeeeksssssssssprooooooooooooobleeeeeeeeeeeeeeeeeeemmmmmmmmmmm
VEM SKA JENNA VÄLJA? Jag vill inte välja mellan folk.

Här är mitt konkreta problem:
Jag vet inte hur jag skall handskas med tiden och spendera tiden 50 % på varderakärleksrelation jag har. Nej inget polyamoröst ALLS. Jag är monogam. Yes. Men jag är ju ändå dragen till många. Och jag är ju ändå kär i dig OCKSÅ. Men ja. Bästiz eller pojkvän?????? Vill ju vara hel med båda!!!!!!!!!!!!

Definationen av söt och snäll!!!!!!

Hej på dig med lilla Ricky. Skänker mina tankar åt dig denna kväll.
Sitter i Norrland och himlen ser ut som en regnbåge nu när solen gått ner. Lyssnar på Gary Moore på kasett - mycket bra, bluesigt och pappigt. Ibland kan jag känna att jag lever upp till dottergestalten för min far. Jag har inte urringade tröjor och inte korta könsorgansvisande kjolar. Jag lyssnar på hans gamla kasetter och tar på mig hans handgjorda smycken (för att jag själv vill det). Fast ja, det var väl allt egentligen. Men det är något med farbröder. Jag vill att de ska tycka om mig. Mycket. Jag vill ändra deras syn på världen och visa att allt inte är skit. Still got the blues. Tror inte att jag har någe blues i mig, jag är mer en... jazzig människa. He-he-he......

Jag lyssnar alltid när Kon vill tala

Jag orkar inte längre:

Jag vill:

Något som jag hade velat ta
Någon som jag skulle velat ha
Någon som jag själv velat va
Något som jag tydligen sa
Det är något jag ska
Göra nu
För dig? Nej åt mig. Alla bryr sig om sig. Aldrig om varandra eller Alexandra.
Någonting är en smet, allting blev en stor klet, jag vill till en annan planet, hitta en känslotermomet.

PATHÉTIQUE

"Vi måste åka tillbaka till.. Planeten." Säger min 71åriga mormor till mig efter att hon just köpt mig ett 10 000 kronors piano, helt totalt out of the blue köpte hon det. För 10 000 kr. "På vilken planet är vi på?" Säger hon sedan när hon har köpt en Bach-skiva till mig och bjudit mig på så många öl att jag vaknade upp full i morse. Vad hände????????????????????????? Vad hände????????????????????????????? Jag sitter här och lyssnar på Beethovens 9onde symfoni i D-moll och jag jag jag jag vet inte vad jag ska säga om livet längre. "Livet...." Sa hon mycket under kvällen. "Livet..." Jaa livet, vad ska man ta sig till. Trött på att leva, rädd för att dö. Jag vill inte dö jag vill bara inte leva. Ja typ. Har så mycket ångest att jag ser D-D-D-D-D-DIMMMANNN!! Men jag tar mig inte för att gå ut och röka min färdigrullade cigarett, nej stannar här och lyssnar på Beethoven istället. Han typ kan saker. Lyssna på denna, den är bra. Eller vad man ska säga.

Andromeda

Är så jävla trött och har ont och ångest. Drömde om en framtvingad otrohet av 73 och att Stella hatade mig. Jag äter också chips-frukost och önskar att klockan var fem.

SOME KIND OF STRANGER?

Into the wild

Ungdomsbilden kallar jag denna för.
Hej jag har träffat en karl. Hm. Yes, vi har till och med ett förhållande (!!!!) har vi bestämt nu. Yes its true man...

Space Jam

Jag kräks och svettas och fryser och har funky mage. Jag tror universum försöker spela mig ett spratt, helt klart.

Wot's... Uh the deal?

Sista halvtimmen som 17åring, sista dagen som 17åring och jag har ångest, har haft ångest. Fylla år, vilket bullshit. Jag kommer vara precis lika dan om en halvtimme som jag är nu, förutom att jag har fått skriva av mig lite grejor och lagt upp en åh så cool bild på mig själv, eller någon kändis, för att bevisa för omvärlden att jag är cool och karismatisk.
Det jag tänkte var att jag börjar känna ett behov av att bevisa för andra att jag inte håller på att bli galen. Jag förstår men jag finner det ändå konstigt att jag känner så. Jag förstår också varför andra tycker att jag är konstig eller galen eller mongo eller vad nu ni tänker. Jag undrar om det faktiskt finns någon där ute som jag, som känner lika dant, som vet lika mycket och lika lite som jag, faktiskt. Jag börjar också tro att det faktiskt inte gör det och jag börjar bli rädd för att jag kommer leva såhär större delen av mitt liv, uppfylld av andras känslor och beteenden, uppfylld av saker som är som jag inte kan dela med andra DÄRFÖR att ingen verkar visa att de finner det jag talar om förståeligt. Det är som den här bilden som en flicka i min klass har som profilbild på facebook:

Ungefär så känns det.
Men alltså, ja, sådär känns det. Jag är ledsen över det. Jag kanske är en Bo Hansson ändå, bara instängd i sig själv och ensam. Vistas inte så mycket bland människor för att man inte vet hur man ska handskas med sociala sammanhang. "Well whatever nevermind" är ett jävligt bra citat ifrån ett ganska obra band (Nirvana) och jag tar citat till mun mer och mer för att det är bara att släppa tinget, well whatever nevermind och en ledsen smiley :'( . Men vad ska jag ta mig till när jag berörs så starkt av andras känslor? Jag VILL inte det jag LOVAR, det är jättejobbigt verkligen men alla bara förundras över hur duktig och stark och bra jag är.
Det är som när jag var liten och jag mådde dåligt för första gången i livet och alla sa "Men du är så stark så du klarar det!" MEN JAG ÄR INTE STARK. JAG KLARAR DET INTE ALLS. BÄÄBÄÄBUUUUUUU JAG VILL INTE VARA 18 JAG VILL VARA I EN GEMENSKAP JAG VILL INTE VARA VUXEN JAG VILL BLI OMTYCKT JAG VILL INTE VARA KVINNA JAG VILL BLI FÖRSTÅDD

 Och den utlovade bilden för coolhetens skull

The great gig in the sky

And im not frightened of dying, any time will do, i dont mind. Why should i be frighened of dying? Theres no reason for it, you've gotta go sometime. I never said i was frightened of dying.

Stells sa till mig att folk i Uppsala undrade hur jag mådde. Svar: Jag mår bra. Schamanismen är ingen sekt. Livet går framåt. Livet leker skulle jag nästan vilja säga, för det är vad det gör. Livet är en lek och den skall lekas. Lekas hela tiden, för leken blir bättre och bättre ju mer man leker och om man inte leker alls, så blir leken tråkig. Vanlig Hegel-filosofi, motpoler gör att leken går framåt. Det är bara så leken går till, det är ok att veta det, det är inte läskigt egentligen, det är bara den gamla vanliga leken.

Du menar att du har stigit i hennes aktning bara för att jag är liten som en dvärg?

När nattens mörker binder för ens ögon blir hörseln desto skarpare. På så sätt, får en förbättrad hörsel kompensera den synförmåga natten tar ifrån oss. Mitt öga fann dig ingenstans, men örat ledde vägen till din röst. Men varför gick du ifrån mig? Det var styggt


Shanti / månen

Anfallsteknik ifrån finnarna, Mira står på scen. Morbror Dolf ligger på golvet och tittar på mig, jag har mött mitt maskulina jag.

Jag kan inget annat göra än att lägga handen på hjärtat och svära en lång ed om att jag aldrig ska älska någon annan man i hela mitt liv.

Driving me backwards

Ja, jag vet. Och ja, jag vet det med. Och jag vet om alkohol. Och jag vet mycket om mig själv. Och jag vet också vad som är bra och vad som är dåligt.
Jag önskar. Jag önskar att jag kunde få kontakt. Jag önskar att jag kunde få veta om det är bara jag eller om alla andra också känner lika mycket som mig. Jag fattar jag fattar jag fattar, men ändå så vill jag sluta känna. Jag vill sluta känna så mycket. Det blir tillslut svart och vitt. Dig som jag inte älskar, älskar, älskar bryr jag mig inte om. Så jag måste älska för annars bryr jag mig inte. Jag vill älska så mycket som jag gör men det behövs ett mellanting ibland. Någon som man inte älskar, älskar, älskar och inte hatar, hatar, hatar utan någon som är neutral. Jag tycker om mycket, men jag varken älskar eller hatar. Jag älskar älskar älskar så många och jag hatar hatar hatar så många och jag vill bara tycka om alla i ett mellanting så jag slipper vara så jävla dum och elak mot människor som jag inte alls har en mening att göra illa. 

JAG SPELAR VANLIG.
Jag vill spela vanlig men jag kan inte. Det går inte att spela vanlig. Det går inte att leka med i leken och vara en roll som är helt normal. Och jag ser på alla människor hur de spelar vanlig så lätt och jag ser också hur alla de originella människorna vill alla väl och jag ser hur deras handlingar enbart är för att vara snäll. Omtänksam och stödjande. Jag ser hur de alla vill vara bra människor och hur alla vill så mycket och har så höga drömmar om människorna och ja, det gör mig glad. Det som är mitt egna problem är väl att jag inte kan se hur folk ser på mig. Jag ser intimitet och kärlek men jag ser inte mig själv i något sådant. Jag ser inte för att det är min uppgift att se alla andras kärlek.

Varje människa vill så gott och jag mår så bra av att se det. Men jag, jag kan bara se, jag kan inte vara och jag kan inte göra. Jag vill göra gott för alla, jag vill att ALLA ska må bra men det enda jag gör är att den jävla facking skit ångesten dyker upp när jag som minst anar det och förstör. Bara förstör.
Ibland förstår jag påriktigt varför jag fick den jävla diagnosen. Jag förstår varför och jag tycker mig se en förbättring i mig själv men sen, när jag äntligen har fått bukt med saken och jag börjar må bra och det har gått dagar och ibland veckor sedan den senaste ångestvågen flög över mig. SÅ PANG BOM KRASCH ut i rymden dö en död och SPLATT PLATT ner i marken igen BANG BOM och skit, skit skit skit Mira skit skit skit och fack och jag kan åma mig och gråta och skrika inombords och kräla över rysningarna som sprider sig runt hela kroppen och in i alla reflexer och jag kan säga NEJ och jag kan säga JA HJÄLP MIG men jag gråter ändå jag bara gråter ändå. JAG VILL HJÄLPA DIG INTE MIG.

Jag försöker att hjälpa och det går bra när jag är i kontroll men sen med en liten droppe för mycket alkohol eller en blick eller ett tal eller en kram och så fuckar jag upp det som om det vore min grej. 

Jag hatar drogor. Jag hatar drogor. Jag hatar drogor. Jag ska aldrig mera ta en drog. Om du vill uppnå något sant och evigt så ta din pipa ur din mun. Ta bort flaskan ifrån din hand och lägg inte ett piller på min tunga. Jag vill inte. Jag vill inte mer jag vill ingenting. Jag har fått nog. Jag orkar inte jag måste ha hjälp. Lägg in mig på psyket igen åh snälla snälla gör det snälla snälla.
Men vad är en känsla i rymden?