"Existentiella frågor är bara psykiska."
"Jasså?""Ja det är dom."
"Men.. Men... Vad ska jag då ta mig till?"
"Jag vet inte. Jag har inte svar på alla dina frågor."
Nej det har jag ju inte heller. Jag söker inte svar jag söker nog mera tröst. Jag behöver höja mig, behöver sluta fördröja mig. Finna känslotermometern igen. Äsch jag har det på känn. Visst. Men existensen varar ändå föralltid. Visst visst visst. Om det är något som knasar så är det existensen. Varför kommer den frågan alltid upp? Men jag söker inte svar jag söker nog mera tröst.
"Känner du dig annorlunda i jämförelse till andra människor?"
- Men gud vilken fråga. Ställ den till din lillasyster, Reinfeldt eller tjackisen på stan. Dum jävla piss fråga. Det är ju endast existensen som beror, som tror att man är "annorlunda i jämförelse till andra människor". Lika, likhet, samma. Jaja. "Stilla ta sitt liv." Så mycket tankar kring allting. Så lite tid på jorden så mycket tid i hjärnan hur ska man handskas med sånt? Desperation skulle jag nog inte kalla det med något åt det snäppet. För mycket desperation = melankoli/apati.
"Jasså?"
"Jo för att hjärnan inte kan förstå." Jaja, detta har vi gått igenom tusen gånger.
Såg en film där dom sa "Tror du att när grodan för första gången gav ifrån sig ett läte, att den kunde förstå att det skulle bli startskottet för alla jordens olika språk?"
"Nej."
Förstortförhjärnan.
"Det är som den största stjärnan. Man förstår inte."
Dublin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
alla vackra ord