you broke my heart and i lost control

what can i say i dont wanna play anymore. what can i say im heading for the door. oh i cant stand this emotional violence.
det är så sjukt, så fruktansvärt sjukt.
i bakrunden finns jag påriktigt, inget sjukdomsstrul. depeche mode. dom började finnas i mitt liv ungefär då jag fick sjukdom.
jag var tvungen och offra för att få det allra finaste. det är jag så glad över, jag säger bara det att jag ångrar det inte. jag har fått uppleva det finaste en människa kan uppleva och det hemskaste.
det är så värt det.
att byta ut föda mot martin är det bästa jag har gjort. det är det bästa som hänt mig. den riktiga ängla martin känner inte mig, neej nej. men den martin som bor in my room känner mig, därför att jag har showed him the world in my eyes.
jag hatar att äta. men när jag tänker efter... på hela grejen att gå ner i vikt. så känns det så konstigt.
det är så fult och så äckligt och så snuskigt och så fruktansvärt F E L
bara wrong

heavenly surrender once again

jag kommer att få leva igen. igen en gång på riktigt. leva, ett riktigt liv med riktig musik. riktiga ljud som skapades av den riktiga människan. den riktiga guden i den riktiga världen.
allt det den fina har skapat med sina egna händer, sina egna sinnen.
åh herregud, det jag försöker säga är att jag har en biljett, jag har en biljett till tema framtid. en biljett till gudarna. trion depeche mode som kommer spela i globen söndagen den 31 januari 2010.
förstå det. försök att förstå det. det går inte, jag har inte förstått själv ännu. vi behövde någonting att leva för och det fick vi. it comes from above. herregud, jag minns tillbaka lite nu, till arvikafestivalen. hur lycklig jag var då, jag var den lyckligaste människan, jag kunde känna det själv, inside of me.
den dagen, den kvällen då jag såg depeche mode. det går inte och beskriva, det finns inget annat i mig än depeche mode, det finns inget annat. jag var så lycklig och så känner jag nu, en svaga lycka som stiger innuti mig. den kommer svagt fram men det gör ingenting. jag har någonting att leva för och nu är det bara ett halvår kvar tills nästa gång lycka kommer betyda någonting så vackert som då, då jag såg martin lee gore stiga fram på vintergatascenen.
martin lee gore. att se honom igen, jag vågar inte ens tänka på det.
han finns här hos mig in my room. jag vill inte ha, jag vill inte va. jag vill bara att han ska vara hos mig föralltid. inside of me.
jag kan inte förstå hur han kan ha skrivit alla dessa låtar, alla dessa textrader genom att bara sitta och tänka. jag hatar att tänka.
det finns ingen förklaring.

windscreenfly

fyfan vad äckligt.
mor kom hem nyss. jätte jätte full, så full. "VILL HA TEVEE" säger hon.
smetar ut sin kropp i soffan. så äcklig hon är. hör hennes steg mot toan, hör henne spy. hör hur allt äckligt kommer ur hennes kropp.
jag försöker glömma det äckliga ljudet med martins röst, med hans verk men det går inte att glömma. jag hör ljuden inne i mig, precis som jag hörde in chains hela tiden förut.
martin snälla, bota ljuden. snälla gör det. never let me down. klart att du inte gör det. så klart. du har redan fått mig på bättre vägar.
men fortfarande känner jag den hemska känslan innom mig. hon äcklar mig så mycket. så jävulsk. familjen nyman som spyr på lördagkvällar. jag älskar. vill inte vara släkt med henne, nu tar hon bort spyan med papper. jag hör. exakt så som jag gjort så många gånger, samma position. samma blod.
äckligt. jag vill bara spy på henne. på henne i henne, överallt på henne. dränka henne i mina spyor. how can a view become so twisted?
gud kan hjälpa till, inte att spy men att få mig tillbaka. brought me down to earth igen. ska stänga av, vakna alldeles för tidigt, "jag har redan ätit frukost/kastat mackan åta helvette.
music for the masses är

DEPECHE MODE I SVERIGE

DEPECHE MODE KOMMER TILL SVERIGE IGEN.
TEARS FALLING, TEARS OF JOY.
JAG KAN INTE VARA LYCKLIGARE.
JAG HAR ALDRIG VARIT LYCKLIGARE FÖRUTOM ARVIKA.
ÅHHH HERREGUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD
31 JANUARI.
DÅ FÅR JAG LEVA PÅRIKTIGT IGEN.

silence

som om jag inte visste hur det skulle bli.
ångest ångest. bara ångest i går kväll. så ont överallt som ett stort kliande sår innuti. klia klia nu mira lee. klia på du.
jag stängde alla dörrar. släckte lampan. lade min kropp ner i sängen. andades, och satte på in chains.
för första gången sen arvikafestivalen. öppningsljuden. åh.
jag såg allting framför mig. exakt nu, tystnad.
in chains. im in chains

mart

in a manner of speaking i just want to say

that i could never forget the way

you told me everything

by saying nothing

in a manner of speaking i dont understand

how love in silence becomes reprimand

but the way i feel about you is beyond words

when i need a drug in me

jag var så rädd. vad skulle hända då?
far skulle ringa. förhör efter förhör. hemma klockan åtta hela livet.
black celebration var en hjälp. men efter ett tag kom jag på mig. nej, den här skivan.
så jag satt på tunnelbanan. kände mig alldeles borta. kände hur livet i mig började ta sig till, det kom fram i mig. levde i mig. jag svävade högt. were flying high.
jag upplevde något så fantastiskt. det var liv i mig.
och mitt framför mig satt en tant med en banan i handen och läste tidningen.
bredvid mig satt en fet flicka som stirrade otroligt på mig.
en annan kvinna satt långt ifrån och höll på somna.
heaven is infront of me, heaven is infront of me.
människorna tittade på mig, eller inte tittade. jag bara grät och grät. instängd i en bubbla med ett helt liv som syre.
tittade ut ur fönstret. vattnet var så fint. vattnet var som vanligt för dom.
lyssnade och lyssnade. levde mer och mer för varje minut, för varje sekund ljuden fortsatte i mina öron.
och den feta flickan gick av, ingen aning om varför jag grät. ingen aning om varför jag log. varför jag ens satt där och varför jag ens ser ut som jag gör. ingen aning om vad jag upplever varje natt i min ensamhet. ingen ingen aning.
banan tanten gick av. hon hade suttit och lett mot mig, kanske i ett hopp om att jag skulle le tillbaka för att visa att jag inte hade råkat illa ut eller något.
jag hade inte råkat illa ut. jag hade inte råkat bra ut eller hur man säger. jag bara var i min bubbla fylld av ljud. jag bara levde.
inte en enda tanke om någonting. det är förns nu jag verkligen kommer ihåg hur det var igår på tunnelbanan.
takes me completly
touches so sweetly
reaches so deeply
i know that nothing can stop me.

music for the masses only do

igår så låg jag i min säng.
hade just satte på want. klockan var ganska tidigt och jag var trött. men want var bra. nej den var inte bra, den var ett liv.
det var ett helt perfekt liv, i want blood instead of rain, och så jag som bara levde och levde. musiken var ett perfekt liv.
men då jag känner att någon sätter sig ned på min sängkavel. jag känner hur madrassen sjunker ned. sen försvinner det, och så känner jag rumpjävel sätta sig bredvid mig igen.
upp och ner for madrassen. jag klarar inte mer. sätter mig upp i sängen. ropar på mor. jo för jag var rädd.
hon kommer, hon går.
lägger mig ner igen. sätter på playing the angel.
fina playing the angel. den förstördes hårt av det förbannade... människan?
allt var så fel. jag låg där, med någon annan. jag visste inte vem det var. jag visste inte vad den ville. jag visste ingenting.
sängen skakade, kudden andades. madrassen for upp och ner.
jag kände mig så misslyckad. så ful, äcklig.
jag låg och smutsade ner fina playing the angel. så jag bytte.
till breathe.
breathe, us in.
jag bara känner i den, hela tiden. den bara finns där, den har förstört så jävla mycket. men den har också fått mig att förstå.
liksom förstå saker som varit framför mig hela tiden. som aldrig velat visa sig i någon slags form. förutom nu, då jag äntligen hittat den. låten då han berättar om sig själv. om sin föredetta fru.
han har ingen fru längre.
jag vill inte det! jag vill att han ska vara lycklig, en lycklig kung precis som dave!
and then i realise it doesnt matter. jag kommer ändå aldrig göra honom lycklig.
han gör mig lycklig, martin lee gör mig till en lycklig kung. min lilla martin lee gore.
jag ryser när jag tänker. vad fin du är. så fin så jag gråter. tears are falling, tears of joy.
jag hörde just to have and to hold. jag upplevde någonting underbart. någonting som bara jag förstår här.
det fina i min värld är sånt som den låten. det finns inga dåliga låtar, det finns bara dom som är lite bättre. to have and to hold är lite bättre. den är... lite mer.
den är skriven av den man jag alltid har. med varenda ord har han blottat sin själ. bara för att sånna som just jag ska lyssna.
jag lyssnar. jag gör allt han vill.
geni, gud. du är allt. du gör allt. andas, syret i luften. and breathe love. för jag vet att du fortfarande andas. bara det skulle jag kunna dö för.
dom säger ju att de musiker som mår som dåligast, gör den bästa musiken. nothing is true.
but he will do.

the things you said

jag sitter här, på min röv och lyssnar på cure. för första gången på one hundred years.
det är bra, robert är bra. men.. det är något som fattas. det är inte alls lika bra som depeche mode. det är inte alls samma känsla.
jag har tappat kontrollen totalt. det enda jag lyssnar på är depeche mode. det absoluta enda, inget är så bra som depeche mode. allt annat är bara... wrong. det är stories of old.
its all gone.
the cure är bra, jaa det är dom. men... ååh. hon sa att jag blir sinnessjuk! att jag skulle ta en paus. men det går inte,
utan depeche mode... fyfan. utan dom, vad finns då kvar? vad ska man leva för då? vad ska man lyssna på då om natten. svarta sommarnätter med endast livet i behåll.
man vet inget, känner inget, man bara är. jag är jag och du är du. bara och endast då är jag lycklig.
då älskar jag livet mer än någonting annat. jag älskar mer än jag någonsin älskat förut. jag skulle aldrig kunna ta slut på allting, för då tar jag slut på ljuden.
då tar jag slut på det vackraste jag varit med om, och någonsin kommer att få vara med om.
det finns ingenting bättre än att lyssna och leva.
leva ensam ibland folk, omgiven av all dessa utomjordingar som inte vet ett skit. jag skulle kunna vara det hela livet, bara ljuden aldrig tog slut. bara jag får ha mina vackra nätter med musiken i mina öron. bara det never lets me down, så skulle jag kunna göra vad som helst bara för att uppleva det om och om igen.
det är bara det som är påriktigt i denna värld. den fula världen. det och två personer i min tillvaro. mina systrar vet också hur det är. vi upplevde det ultimata tillsammans. vi var med då allting började ifrån första början. det som gjorde oss till oss.
det lilla vackra.
i get so carried away, you brough me down to earth

the darkest star

mu mu mu livet är nu nu nu
det finns inget bättre än att vara jag. jag i min ensamma lägenhet i min ensamma värld. där bara männskor med medvetande och exsistans finns.
i have to believe that sin, can make a better man.
jag klarar inte av en dag, en dag utan musiken. en dag utan ljuden.
vad skulle jag göra då? vad skulle jag göra om inte martin fanns. utan martin skulle inte allt vara detsamma. om inte dave fanns skulle det inte heller vara detsamma. om inte människor fanns, vackra människor. människor som jag, som förstår.
livet är det här. sitta i min ensamma lägenhet i mitt svarta ensamma rum. fylld med känslor. det viktigaste av allt.
jag mår bra. nu. för stunden då allt bara svävar iväg som.. som en fluga. det finns inget bättre än det här. mira lee. jag är mira lee. och jag känner. jag älskar och jag lever. black celebration och jag lever.
det finns inget bätte. livet är nu nu nu.
let have a black celebration tonight. dom har talat, visat oss. åh. musiken.
jag upplever något underbart nu. nåt så jävulskt underbart. det finns inget underbarare än det här.
det är nu nu nu.
jag kan dö för musiken. jag kan dö för den. för den är värd mer än något annat i hela världen. den är värd allt. dave, martin och fletch. åh. black celebration. åh. detta liv, detta liv. toonight.
tänk om alla människor skulle få uppleva det som jag upplever varje natt. för varje natt med musiken i öronen är speciell. jag blundar. skiter i den stora spindel flugan som flyger omkring här för att förstöra. jag blundar. jag skiter i att mamma ligger i sin säng och morrar för att jag sitter vid datorn. blundar. jag skiter i allt. för inget av det betyder någonting.
come here kiss me now
detta liv detta liv. aldrig skulle jag kunna byta bort detta liv mot någonting annat. the more i look, the more i see, the more i feel. tonight.
touch me touch me now touch me
gitarren. synten. there are flies on the windscreen. synten. det här är livet. jag älskar det. martin och mörkret. det fula i det hela. det finaste jag kan önska mig har kommit till mig.
martin. vad skulle jag göra utan han. min svarta ängel. its a question of not letting what we build up crumble to dust. jag älskar dig, martin lee gore. du kommer aldrig svika mig. du kommer bara finnas och vara. det är det enda jag vill. det är min enda önskan, att du aldrig försvinner. det vet jag att du aldrig kommer, min svarta ängel

tick tick... boom!

jag har nyss kommit hem nu.
sitter i en ful lägenhet. ensam ibland all detta folk som ligger och sover nu i sina sängar.
05:52
en jävla fitta alltihop.
hemvägen, nothing to fear.
jag kom på bland all denna cigarett rökande och sjukdomsprat, depeche mode.
depeche mode.
det fulaste jag skulle kunna göra är att lyssna på depeche mode nu. jag skulle aldrig kunna förmå mig att smutsa ner dom med min fula sjukdom.
det fulaste jag vet. jag vill inte.
tomt. någon äter innuti mig. äter upp all min känsla, all känsla för någonting. inget finns.
martin. usch. det fulaste jag skulle kunna göra nu är och tänka på martin. smutsa ner hans liv med mig.
aldrig. aldrig i livet att jag kommer klara av det här.
to the point of disease, i want realise, from all this decay. take it away
take it away
take it away
take it away, miles away.
jag tänker aldrig röka en enda cigarett i hela mitt liv. fyfan vad äckligt. så jävulskt äckligt.
äckliga människor i en äckligvärld. allt kan dra åta helvette.
jag skiter fullständigt i vafan som helst. dö, dö bara dö.
systerskap. jag ska vara glad över min syster stella. jag är det. fyfan. jävla allting. dö bara dö.
jag är inte hungrig, nej fyhelvette. det är inte det. jag är ingenting. jag är bara tom.
tom på ingenting.
06:01
klockan går, tick tick.
bajskorv inlindad. ful mira lee, ful. fruktansvärt ful allting.
det enda som betyder något finns inte. bara motorväg och mors snofsande på sin varma kudde.
jag önskar att jag kunde sova.

touring the angel

jag sitter här i mitt rum. waiting for the night to fall. då ska jag ut. jag ska ut och röka med min syster.
igår natt var det fint. fint i mitt rum, fint i mitt liv. endast fina tårar droppade.
endast fina minnen fanns, och endast fina människor levde upp alla förväntningar och förhoppningar som tillhör min varddag.
det var mer än jag hade hoppats på. det var mer än vad jag kunde minnas.
fan.
jag sov ingenting. jag satt vaken i natten och smsade med stella. när klockan blev halv fyra bestämde jag mig.
jag skulle se touring the angel.
sist jag såg den var innan arvika. innan jag upplevt the ultimata. en liten flicka, miles away ifrån den mira lee jag är nu.
iallafall såg jag den. jag såg hela skiten. i två 60minuters klockor satt jag där. en halvmeter ifrån teven. stirrade. lyssnade. levde.
jag älskade och mindes.
grät och grät. insåg. fattade. älskade.
det var fint. jag kände att det här är jag. jag kände att jag vill vara såhär. leva såhär. med dave, martin och fletch i mig. föralltid.
stella och jag pratar ofta om sjukdomen. ofta och varje dag minsann.
sjukdomen finns där och kommer alltid att finnas där. som hon sa, när vi är femtio och äter som hästar kommer den ändå att finnas där. en liten svaga ljus ifrån tonåren med näringsbrist och självhat.
men så finns det där. dom finns där. och dom två timmarna mellan halv fyra och halv sex excisterade inte någonting av sjukdomen. inte ett skit. ingenting! det fanns inte, jag visste inte ens vad det var för något.
allting försvann som om jag vore nyfödd utan några problem. allt bara sopades bort med ljudvågor av vad som helst.
en man kliver ut på scenen. en svart gestalt. ett svart liv, en ängel. en ängel med svarta vingar.
angels with silver wings shouln't know suffering. i wish i could take the pain for you.
mitt liv, min gud. det dära alltet du har, det dära fula med ditt liv.
the way you move martin lee gore

the fire still burns

det första jag sa idag när jag vaknade bredvid stella var
"idag ska vi se korn"
hon log åt mig, en glad mun men ett olyckligt ansikte.
det menas, nu är det över. nu var det slut. depeche mode var slut, för en månad sen.
jag grät lika mycket igår som jag grät då.
jag vet inte riktigt vad jag ska säga. det är svårt och hitta ord till... det. allt det. det.
only you excist here
det är det jag menar. det. det är svårt och hitta ord till detet. till konserten. till beskrivningen av hur mycket det finns i min kropp. hur det känns att flyta iväg till ljuden av it doesnt matter two, macro eller comatose. hur det verkligen känns som att det är närvarande, in your room.
ensamma svarta nätter med låtar av hopp och hängivenhet.
jag vill helst inte göra så mycket mer, jag vill helst inte göra någonting alls. vad finns det egentligen att göra?
allt kan bli så bra, allt har så mycket att ge som man inte visste. crawl on the floor for you, went looking behind every door for you.
det är exakt det jag talar om, i rush for you. sant. men truth has become meraly half truth. men aldrig in your room where time stand still.
or moves at your will.
det är exakt vad det går ut på. just one caress from you. and im blessed.
in your room. barrel of a gun. home. stripped. precious. wrong.
så var det igår, ljuden får mig att inse, verkligen inse att det här är det jävla rätta.
OH GIRL LEAD ME INTO YOUR DARKNESS.
klarar mig inte en dag utan dom där orden. jag lever för dom, jag lever för... dig.
im living on your breath, feeling with your skin.
depeche mode 3 juli 2009 22.00 - 0.00
dom där två timmarna, dom var mer än magiska, dom var mer än det bästa som någonsin hänt mig.
det går inte och beskriva. aj aj aj. det värker i mig. tre vise männen dom.
the way you moved 3 juli
is hypnotizing

agent orange

det känns. som om det som finns inte finns längre.
det känns i hela mig. det känns verkligen.
jag är tom. agent orange.
ett tyst svart rum. så som jag längtat så mycket efter. helt plöstligt så hatar jag det.
jag skulle kunna bara.. bara. så som jag så mycket tänkt på.
bara. bara bara bara. om jag så ändå vågade. tills dess, agent orange och svart rum med en svart själ.
black town. celebration.
om jag ändå orkade. om jag ändå kunde slippa att vara så förbannat.. förbannad hela tiden.
åh. agent, agent orange.
jag tänker på martin. jag tänker jätte, jätte mycket på martin.
han har säkert suttit en kväll, kanske en som denna, och tänkt djupt inne i sig själv. kommit på. det ena ljudet efter det andra ljudet.
han tänkte visa världen. precis. exakt.
han har visat mig. han har visat mig mer än världen.
never let me down.
he will never let me down
never let me down again
see the stars theyre shining bright
everythings alright tonight
never let me down.
martin, never let me down.
never let me down again

pimpf

det var det jag tänkte på när jag satt på bussen hem.
jag lyssnade på blasphemous rumours och jag fick en såndär, en såndär flashback.
in i en decembertid, då allt man levde på var kaffe. endast kaffe. bryggkaffe, hasselnötskaffe, cappucino, pressbyrånkaffe. oojooj vad mycket pressbyråkaffe man köpt i sina dar. dyrt men tar bort hungern och det mina vänner, det var... är... det allra viktigaste.
and i dont need to sound like one of the boys.
jag är redan inne i det. i skiten så varför sluta? varför sluta när jag kan vara fin.
iallafall.
åh. janej. nejja. håå
i need to be cleansed.
songwriter; Gore, Martin Lee.
to the point of disease
now i want realise
from all this decay
take it away
egentligen är orden sanna. innerst inne är dom så sanna så min själ smälter. den smälter efter disease, realise, decay take. it. away.
jag ger aldrig. aldrig. aldrig upp.