klockan är 08.19 och jag är sen till skolan

Egentligen skulle jag också vilja åka till Peru. Göra min drömresa och heala mig själv osv osv. Och istället för att säga att "istället sitter jag här" så säger jag bara att jag längtar tills att få göra det ändå. Eller iallafall växa upp för jag är trött på att vara ung. Ungdomen har traskat förbi eller så orkar jag inte vara den ungdom som jag just är just nu. Antagligen det senaste eftersom jag vet att jag inte klarar mig själv. Suck och dö. Det är så många som inte vet vars de står och vem de är och vissa vill inte leva och vissa vill inte vara något kön och vissa vill inte ens vara människa och vissa har bara kontinuerlig existentiell kris som bara aldrig löper mot sitt slut utan bara fortsätter i all evighets evighet. Prova snacka men det är ingen som "lyssnar/förstår/kan hjälpa till". Haha. Eller så orkar man bara inte leva hela tiden men det var bara länge sedan jag verkligen ville leva, eller åtminstonde kände att jag levde. Som en pust och lysekil och en mask som kråmar sig upp så man blir alldeles yr för att MAN LEVER SÅ HÅRT. Hm. Svagt sinne för humor det har jag.
Jag tror att en rutin kan hjälpas till möjligtvis, "jag lever för rutin", men då blir man ju också apatisk. Utan rutin har jag alltid tänkt att mitt liv är och skall verka men nu tycks rutinen falla isär misär fan. Jaja, ska jag ta tag i det eller ska jag sluta verka totalt och bara gråta ihjäl mig? Jag vill ju allra helst gråta ihjäl mig men det är svårt om man nu skulle skaffa sig en såndär -rutin-.

död

knulla alla

hes in the best selling show. IS THERE LIFE ON MARS?????

as i ask you to focus on:

(jag kom på att istället för nattsagor till mina avkommor ska jag visa videos istället, 1a upp. 2a är Leave in Silence - Depeche.)

hippie

hahah det finns låtar som det är pinsamt att man gillar. det är jobbigt för man vill inte lyssna på dom förutom när man är själv. jetepinit

all that could have been eller right where it belongs (kan inte bestämma mig)

Och just som jag skulle öppna munnen och säga.. hej..! Hej? Hej vad öhm.. vad eh.. hur äre hah?
Jo tack det är bra, själv?
Jovisst det rullar påå håhå. (sådär som jag alltid säger)
Men vad hände sedan då? Konversation slut. Ögonblick slut. Tystnad. Ömhet slut. Borta. Jag lyssnar på musik.
Musik.
Musik förgyller förstör förgör förevigar förbättrar förtrollar förverkligar. I am tainted. Jag tror jag faller in i en mycket speciell dvala, som jag definitivt inte är rädd för vilket gör mig rädd för rädd ska man va.
Lyssnar på musik, lyssnar på musik. Dvalor och dimmor och känslor och ömhet. Speciellt Ömhet. Mycket Ömhet. Men var den inte borta nyss? Jo men si, si så den kommer tillbaka. Åh denna Ömhet. Det snurrar i hjärnan. Överbelastning. SLUT PÅ KONVERSAtiON.
Vill jag säga, men den verkar alltid på något magiskt vis fortsätta vidare. Med Ömhet.

Jag har ett mål.

(who could ask for mor-or-or-or-ore?)

Hälsning ifrån ensam flicka i ensam lägenhet, fast det går bra, jag har ju Bowie. Och jag kan röka under fläkten medans jag lagar mat (man röker mycket när man är ensam).

Jag skall sluta vara elak + moonlight + never let me down AGAIN + känslor

Även fast det är jättetöntigt så tycker jag verkligen om det och så får det vara. Även fast jag skäms ibland och tycker att jag borde begravas så vill jag helst ändå vara det som är och finns och klart att man vill vara sig själv och kunna leva ut det. Och vara stolt över det man gör och varför man finns och allting alla växter träd stenar men så ändå så finns det alltid en slags vacker men ändå tragisk liten känsla i hela sinnet och visst vill man dö men man älskar den för mycket för att någonsin släppa på alltet överhuvudtaget. Visst må allting ta slut någon gång och allting finna sin heliga frid i sitt underjordiska palats och jag längtar även tills den dagen eftersom jag kommer vara där och se med öppna ögon för första gången i mitt liv så kommer jag leva på riktigt. Men se där. Jag kanske inte trodde att jag kunde skriva eller tala men se där. Jag kan ju det egentligen. Jag kan ju känna egentligen. Jag kan ju leva egentligen och jag kan ju allt egentligen och visst är det vackert och visst mår man helt fantastiskt när man väl känner igen sitt riktiga jag igen men varför vågar man då aldrig acceptera saker så som det är?
Eller sakna sin bortträngda faster-moster-far-son som plötsligt lämnade existensen i sig och inte kroppsligt och fysiskt.
Eller varför då, när jag ändå undrar nu så mycket, väljer man att -inte-ringa-upp- eller att -inte-ringa-alls-
?
?
?

Jag drömde att månen gick under. Jag hade observerat månen ganska länge den "dagen" och tyckt att den var finare än vanligt. Sedan var månen så stor som den kanske var när dinusaurierna levde och plöstligt blev den grå som merkurius och gick sakta under. TILLS att den sprängdes och blåa månstenar ramlade ner över oss. Jag ville ha en men jag var uppe i en ställning och det var långt ner och jag har höjdskräck så jag försöker mig ner men drömmen slutar nog när jag bara livlöst hänger i ställningen, i hopp om min lilla blåa månsten. Ack.

Jag.

Det är bara jag och Bawie som vet att jag är där.

Sagan slut. Brittiska pojkar, det var bara en lek, eller hur?
Ibland ligger jag och tänker på hur enkelt det skulle vara att inte vara som man är och inte hade så mycket knäppgökar till vänner eller familj. Att man skulle vara en såndär.. såndär som gör sina jävla läxor och inte slänger mat i hela köket eller på sin far för att man är lite arg. Ha- ha- ha - ha --- ha.
Det var bara en lek, eller hur? 12 små pojkar nickar sorgset. 1 pojke bara gråter. Varför gråter du pöjk? undrar den amerikanska piloten. Mördare.. mördare.. Javisst. En dag ska jag bli stor, få kontakt ett banankontrakt. Kanske se på saker lite annorlunda men jag har hört att man brukar växa som mest när man är i den här åldern he. Ja det tror jag. Ja det känns som det. Det var inte bara en lek, det var även asfett och bäst men time flies by och jag känner mig urholkad utan kraft att kämpa, vilket gör mig själv väldigt ledsen. Som att ge upp något stort och heligt. Men.. får väl finna en frid i förändringen som nån sa.


Jaja, visst är det kul att vara sentimental och mystizk en tid men tillslut så tröttnar man på det också.

Lite bilder som min mobil gömt/lifvet

Lyssna på kär och vara Bowie.

I helgen har jag. Dött. Skrikigt, gråtit, utnyttjat folk, tappat mitt bankomatkort, gjort sönder min mobil, hatat, älskat, varit skit full och hamnat i fyllecell, gråtit, gråtit, gråtit. Hatat, hatat, hatat. Ibland så orkar jag inte vara kär. Love kills. Det är svårt för mig att vara kär. Det är svårt att det ska betyda så mycket. Jag vill vara själv men inte så ensam som stellur känner sig (förlåt). Men jag vill ju inte vara själv heller. Kan ju inte överleva på det där sättet som bara han och jag har diskuterat om. Bara för att jag är fullständigt överlycklig över att det är just han som är kär i mig, så tycker jag ändå att det är svårt!! Varför tror alla att det är så fel mellan oss? Klart att det är fel men det är bara för att vi båda har knäpp i hjärnan. Vill hellre ha ett sånthär förhållande än ett normalt, tråkigt och ickekomplicerat. Men, men, men! DÖ DÖ DÖ. Skäms ändå för att hamna i fyllecell. Fyllecell check??? Ja fyllecell check.

Men skönare än skönast, ja det är du.

Du tror jag skojar men jag vill lova dig en sak. Jag älskar dig kraftigt och det är sant! ~

I huset där alla ville bo men ingen fick någon ro.

Så åkte mor och jag bil på en landsväg i norrland, plötsligt så slänger hon ut mig och två gigantiska packningar ur bilen, alltså så stora som sånnadär istidsstenar ser ut, och sedan säger hon att hon inte längre tänker skjutsa mig något mera.
Happ säger jag och försöker sortera ut vad som jag vill spara och vad jag kan lämna (alla kläder var wilhelms fars också som jag skulle ge till honom (?)) Så när jag sorterar så kommer två farbröder fram till mig, en runt 50 och en runt 40 och säger att de kan hjälpa mig att bära och jag ba najs och så börjar vi lifta.
Tillslut kom det en bil! Men föraren sa att vi var tvungna att gå runt så hon kunde möta upp oss på andra sidan skogen.
Ja okej, så vi börjar helt enkelt gå rakt in i skogen. Så plötsligt kommer vi fram till en liten bäck och vi börjar följa den där bäcken och sedan kommer vi fram till ett så vackert klarblått vatten och mitt i vattnet fanns en brygga som vi skulle ta oss till - det gjorde vi.
När vi kom fram till bryggan så upptäcker vi att det är en stege ner till mera vatten, så jävla lång stege ner så jag får svindel och min höjdrädsla kommer fram men jag vet att vi måste ta oss ner för där nere skulle bilen stå och plocka upp oss och skjutsa oss vidare.
De två männen klättrar snabbt ner men jag vågar inte. 50åringen ropar till mig att jag ska kasta ner packningen och sedan bara klättra, jag kastar packningen och börjar helt enkelt klättra. På 3 sekunder är jag nere ifrån den gigantiskt långa stegen och jag kastas ner i vattnet som är så fantastiskt skönt och fridfullt. 50 åringen kommer fram till mig och tar mig i sin famn och kysser mig och leker med mig och vattnet är så perfekt varmt och alla färger är så starka att jag bländas vars jag än vänder mig om.

(ladda ner mig)

And do the things, ah, do the things, that we like to do

Do a little dance?
Make a little love?
Get down tonight!

love kills

HA jag tror alla människor är koncervativa, åtminstonde litet
Fattar the magnificent 7 !! 7 angels 7 trumpets !! Något mer i bibeln 7 något jag vet men kommer inte på! Något är det ju! 777 = himlen liksom. Undersöka det jag skall!!

Finner du sömn bland himlakropparna? Eller ska jag bara lägga mig ner på marken och sjunga för dig?

"Existentiella frågor är bara psykiska."

"Jasså?"
"Ja det är dom."
"Men.. Men... Vad ska jag då ta mig till?"
"Jag vet inte. Jag har inte svar på alla dina frågor."

Nej det har jag ju inte heller. Jag söker inte svar jag söker nog mera tröst. Jag behöver höja mig, behöver sluta fördröja mig. Finna känslotermometern igen. Äsch jag har det på känn. Visst. Men existensen varar ändå föralltid. Visst visst visst. Om det är något som knasar så är det existensen. Varför kommer den frågan alltid upp? Men jag söker inte svar jag söker nog mera tröst.

"Känner du dig annorlunda i jämförelse till andra människor?"
- Men gud vilken fråga. Ställ den till din lillasyster, Reinfeldt eller tjackisen på stan. Dum jävla piss fråga. Det är ju endast existensen som beror, som tror att man är "annorlunda i jämförelse till andra människor". Lika, likhet, samma. Jaja. "Stilla ta sitt liv." Så mycket tankar kring allting. Så lite tid på jorden så mycket tid i hjärnan hur ska man handskas med sånt? Desperation skulle jag nog inte kalla det med något åt det snäppet. För mycket desperation = melankoli/apati.
"Jasså?"
"Jo för att hjärnan inte kan förstå." Jaja, detta har vi gått igenom tusen gånger.
Såg en film där dom sa "Tror du att när grodan för första gången gav ifrån sig ett läte, att den kunde förstå att det skulle bli startskottet för alla jordens olika språk?"
"Nej."
Förstortförhjärnan.
"Det är som den största stjärnan. Man förstår inte."

Dublin:

LIVETS KÄLLA

Sitter i min säng och lyssnar på Pughs bästa och väntar på mirakel mira-kel. Vem vill ha ett kel med mira kanske du kanske jag? Kanske borde jag kela lite med mig själv för en gångs skull. Jo det vore ju något. Omfamna -detet-. Jo det ska jag ju, jo det är ju lätt att säga dock svårt att göra.

 Cykelsemester på Gotland, nja det vill jag inte. Vet faktiskt inte vad jag vill. Svårt. Allt är sentimentalt och tråkigt plus att jag har volvo-villa-vovve-kris. Fast det borde jag inte ha. Nej kan inte sånt dääär... det är för svååårrrt...

 Ja om man bara ger upp hela tiden så blir det ju hemskt krisigt svårt, kära mira. Men åååhåååh vill bara vara en sköldpadda precis som du också vill. Jaja, äsch. jaja jaja det är lugnt och alla andra lögner som är så lätta att säga.
Vill ägna en tanke åt allas mammor. Som gör så mycket fel utan mening. Fast ändå sitter dom där alltid. Äsch och usch, har inte heller något hem i livet. Sökandet gör mig trött.

=

Välkommen hem

Sunny once so true, I love you

Jag tror jag älskar Cher, hon är bäst, snyggast, vackrast, typ min idol wow hon är så cool jag vet intevadjagskagö typs.
Alltså, människor förändras. Men ändå. Ändå sådär. Vet inte riktigt hur jag ska uttala mig om det där osv men ah. Livet går vidare, som en våg, plocka upp en hummer. Jaja. Vad ska man säga? Jag är iallafall jag, fortfarande, och ni är iallafall ni, fortfarande?
Jag måste se att det är jag och bara jag som förändrades sen, ja till vem då? Det vet jag inte än, men när jag vet det så är jag hemma igen.
Ja, vill ju helst av allt att bara jag kan förändras och att alla skulle pausas, men så går det ju inte till. Och folk är som dom är och jag är som jag är och jag är ju folk för folk är ju jag jaja det blir så komplicerat om man alltid ska göra problem av saker, om man komplicerar det så blir det ju komplicerat så enkelt äre liksom 1+1 come oooooooooooooooon man

Ingen undran – ingen tvekan – Bara tryck på ”start” – Det är redan programmerat vart dom går och vad dom får. Alla korsar och härs och tvärsar – men på sin givna linje – från vilken minsta avvikelse anses som abnorm

Solen, pararellt eller 90 grader?

VA VA VASA??? SLÅ MIG SLÅ MIG SLÅ MIG
(någon slår mig mycket, hårt och länge)
Några blir arg, några blir ledsna, jag trodde jag kunde och var båda men jag är för det mesta ganska ledsen.

"Min mor har alltid sagt att 'du får aldrig bli ihop med en halva för att känna dig själv hel' men jag börjar känna att jag börjar bli ganska hel"

"Varför tycker du inte om mig längre?"
"Det gör jag visstde.." (DET GÖR JAG VISSTDE JAG ÄLSKAR DIG!!!!!!!!!!!) Men det är liksom så svårt att säga det rakt ut speciellt till henne. Jag är i någonslags bakisångestdimma för tredje dagen i rad nu. Luktar på tröjor. Vill vara hel. Börjar jag också bli hel? Jag vet inte, ibland tror jag det. Ibland tror jag att allting kommer ordna upp sig med allt och alla. Att alla kommer finna sin egna peace typ men många kan vara så jävla naiva ibland och bara droga och fucka med allt och JAG VEEEET JAG VEEET JAG HAR SJÄLV GJORT DEEET MEN JAG VET BÄTTRE NU VÄRLDEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (eller vet jag det?? Lyssnar ändå på "Lukter runt holken" med gamle Micke men jaja MANNEN.)

ÄSCHHHH LITE NAIV ÄR VÄL JAG OCKSÅ. Fattar;

Det går liksom inte. Fast det gör det visste. Situation. Typs. Poly. Dör. PK. Fittor fittor fittor med gröt i. Nej!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jo jag har väl ganska mycket såntdär.. såntdäär..... såntttädääääärärärrrrrrr käääääääääääääärleeeeeeeeeeeeksssssssssprooooooooooooobleeeeeeeeeeeeeeeeeeemmmmmmmmmmm
VEM SKA JENNA VÄLJA? Jag vill inte välja mellan folk.

Här är mitt konkreta problem:
Jag vet inte hur jag skall handskas med tiden och spendera tiden 50 % på varderakärleksrelation jag har. Nej inget polyamoröst ALLS. Jag är monogam. Yes. Men jag är ju ändå dragen till många. Och jag är ju ändå kär i dig OCKSÅ. Men ja. Bästiz eller pojkvän?????? Vill ju vara hel med båda!!!!!!!!!!!!