Är jätteolycklig och tillbaka till det normala, klockan är 02:35 och jag vill skjutas

 Zep Leppedin alltså, sånär så att jag skiter på mig av exaltering och förundran över dessa fyra, inte så ospeciella människor. Ska lilla jag sitta här och häpna över hur en människa kan vara så vacker som herr Plant, huvvaligen. Vackrare får man leta i en annan galax för att hitta, för på denna jord finns det nog ingen som kan slå denna skönhet.
Tråkigt att vi lever nu, javisst. Man skulle ju inte säga nej till honom, eller någon i zeppelin för den delen


Människor jag vill vara:

1 - Janis Lynn Joplin. En självklar första kandidat
2 - Miss Pamela
3 - Miss Pamelas kära vän Michele Overman som Robert hade i sitt kärleksnäste.
4 - Jag själv.

Nej man får bara hoppas på att bli stor och uppskattad, jag ska bli mitt största fan, en vacker dag framöver.

Nyhetsmorgon

Jag drömde att jag var arg och skrek på ett fält fullt av vackra färger.
Paradox?
Vet inte.
Min blogg håller på att dö ut. Jag lever kvar men bloggen dör. Ointressant jag är. Tumblr är bättre tycker folk, och facebook. Kommer ihåg den tid då vi alla följde fina bloggar med coola människor i.
Utvecklingen går fort.
Hatar samhället och moderaterna och EU. Inflation och död. Kärnvapen görs överallt bara för att ha, inte för att använda, för att ha. Nationalistiskt, kapitalistiskt fitto värld.
Min blogg håller på att dö ut, men jag lever kvar. Mer än någonsin faktiskt.
Gillar ROBERT PLANT

Ball

Åh zappis.
Dricker öl på en toalett (för det är det enda stället i kvarten man kan få internet)

Surrealism - 31 januari

Kära blogg. Här skriver jag om känslor.

Far tipsar Mira om bok om naturen, Mira berättar för mor, mor blir arg och berättar för Mira att boken handlar om knark.
Vars är alla människor påväg? Paradiset är på jorden. Detta är vårat paradis men vi håller på att förstör det. Ödet säger att vi inte ska tro på ödet, så när vi tror att vi gör tvärtemot ödet så gör vi precis som ödet ville att vi skulle göra.
Ser allting som senarion. Om det är något som känns så vill jag ha mer. OM DET ÄR NÅGONTING SOM KÄNNS SÅ VILL JAG HA MER. OM DET ÄR NÅGONTING SOM KÄNNS SÅ VILL JAG HA MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER

Jag vill
och sen försvann tanken.

dramatic theme

Det är sannerligen intressant att bo med någon så intimt som vi gör.
Vi uppnår mer och mer saker. Vi finner allting så naturligt och vi talas vid om allt.
Jag är trygg. Precis sådär som vi är. Vill ha trygghet men ändå surrealism.
Kommer överrens med nästan alla tavlor, köket är fortfarande ouppklarat.
Är samtidigt rädd för att inte ha något att talas om. Att vi uppnår punkten där vi är färdiga med varandra. Att vi inte behöver varandra längre. Jag vill inte uppnå den.
Vi sitter ofta rakt emot varandra och tittar bortom varandras ögonfärger och talar.
Lyssnar på vår kvart och music from the film more. Underliga scener spelas upp.
Jag kan ibland känna sorg över denna otroliga lycka. Som när man börjar svettas när man är för kall. Alldeles för lycklig.
Det får aldrig vara för mycket lycka, då går det snett.
Läsa upp sitt liv ur sin little black book with my poems inför den andre och sedan inte har något att säga. Jag känner dig för väl sister ray.

Morning found us calmly unawere

Och dave åker in i monoliten. Allting blir ett psykiskt land och dave förstår ingenting. Någonting tryggt, men vars får man det trygga? Varför är det så att min känslotermometer alltid är varm, varför inte ligga på noll? När ensamheten besöker mig kan den ligga på noll. Då ligger den på noll. Varför är termometern varm? När min mor och fars alltid ligger på noll. Dom har inte åkt in i monoliten, men vem har det egentligen? I rymden är det alltid kallt. Där finns inga känslor, eller finns det? Det är vad monoliten representerar, känslor. Så jag skulle kunna säga att jag har en monolit eller är det för orealistiskt? Om minus + minus = plus, då är det så att jag har fått extra känslor, för så går generna och matematiken. Jag går i en skog och nu sitter jag i ett bibliotek och rynkar på pannan. Jag är off, min termomet är het. Jag är ur fokus. Hur kunde jag komma ur fokus, jag hatar det. Varför finns det ensamhet och så mycket bra en ensamhet kan göra för en också. Vem besöker mig om natten och varför förstår jag ingenting. Varför är allt så ofattbart? Finns det ett öde, i såfall vem kom på ödet? Vem bestämmer hur ödet skall vara, vem har gjort mitt liv, min mor och far? Har dom gjort mitt liv? Är jag bara en framknullning ifrån min mor och far för att de ville ha barn? Far ville inte ens ha barn, så jag är en olyckshändelse med ett plus i kanten. Och varför sitter jag och funderar på vad det är för fel på mig när det finns annat att fundera på. Typ matriella saker, måste vara enklare att fundera på vad man ska äta och oj jag kanske måste duscha. Vad ska vi lyssna på och vilken film ska vi se ikväll? Ligga på medeltemperatur i tid och rum. Men är tid och rum? Vad är tid och rum om ödet finns? Om ödet finns så borde tiden vara bestämd också, men det är den ju inte. Tiden är inte bestämd. Vem behöver tid när man kan skita i tiden. Skita i sina gener. Skita i sin jäkla temperatur. Skita i skolan. Skita i utbildning. Skita i känslor. Skita i livet. Men vad händer om man skiter i livet? Man dör.

All in all, the journey takes you all the way

Har inofficiellt blivit skabbig. Lyssnar på close to the edge och längtar efter mat. Och någon som kan vända sida på vinylen åt mig.

I know your moves and your mind, and your mind, and your mind

Mira: Nåt som inte är jag men som kommer vara jag föralltid

Stella: Att blir vad man var hela tiden är som att varas

Mira: När man tror att man upplevt det värsta, så upplever man det bästa och blir nollställd igen.

Stella: Solen skapar en regnbåge bakom mina ögonlock.

Mira: Det bildar ett batik-görande när jag kollar med ett öga stängt.

Stella: Rör sig molnen framåt eller bakåt?

Mira: Jag vet ej, du finns ej.

Stella: Allt visar en film, men ibland glömmer jag att trycka på play. Livet pausas, medvetandet är på andra sidan skärmen.

Mira: Jag pratar och pratar och du säger att du inte hör. Men det vet jag att du gör.

I am not frightened of dying, any time will do, I dont mind. Why should I be frightened of dying? Theres no reason for it, you've gotta go sometime.

Jag känner julefrid utan några måsten när jag lyssnar på Dark side en decemberkväll med snö på marken.
Älskar nyfikenhetens nyheter och jag vill upptäcka livet på ett högre stadie än de förra.
Jag önskar inget annat än kunskap och överlevnadsförmåga i julklapp.

Cigaretter mot det icke produktiva. Jag skulle sätta ord på det om det bara fanns i min ordlista

Varför är allting så svårt när det egentligen kunde vara så lätt? När livet kunde vara så enkelt på det mest simpla grejerna. Ingen strävan mot framgång för det har man i sig. Analysera, analysera. Jag orkar inte. Det är för svårt. Men varför är det så svårt när det kunde vara så enkelt?

Around the south side so cold that we cried

"Kära flickor se inte på mig sååååå, ni måste förståååå, att det bara är min kostym som är gråååå"

Lyssnar på kvinnomusik och hatar samhället. (Inte pgr av kvinnomusiken utan bara i allmänhet-ungdoms-revolutionerande-tankar-sådär)

when I feel the warmth of your very soul, I forget I'm cold

AAAHHHAAHAHAA MARTIN SJUNGER STÄMSÅNG TILL MARTIN AAAHHAAAHAAAH JAG DÖR

I FEEL LIKE THIS

Gud kolla på mig, kolla på min kropp. Vafan hände egentligen övergången mellan 09 - 10? Är det riktiga händelser överhuvudtaget? Tur som fan att det finns bilder.

Människans utveckling. Jag har fått papper på hur jag är. Det är så sjukt att man kan skriva papper på hur man är.

Catch my soul, catch the very night

Och han kände igen mig. Squirran kände igen mig!
Och när Starship Trooper började, orkade ingen längre sitta på sina platser.
Och alla sprang fram till scenen.
Och jag sträckte ut min överkropp över scenkanten.
Och dom spelade så jääkla bra.
Fyfarao.
Och Squirran tittade på mig, kände igen mig!
Och det var helt sjukt.

MOOD FOR A DAY (innan Heart of the Sunrise)

JAG KAN ANDAS IGEN. JAG ÄR PÅ TOPP. JAG ÄR LYCKLIG JAG ÄR LYCKLIG FASTÄN DET ÄR DEN 9ONDE DECEMBER. JAG HAR LYCKATS TA MIG UR DEN FRUKTANSVÄRDA DEPRESSIONS-RITUALEN.

JAG SKA SE YES IDAG, JAG SKA SE YES IDAG!!!!!

JUST IDAG ÄR JAG STARK

HAHA TRODDE ALDRIG ATT JAG SKULLE SÖKA PÅ "ROD STEWART" PÅ YOUTUBE

Det verkar vara funk/disco-tema på VH1 och jag dansar och låtsats att jag ser ut som Frida i Abba.
Fast det är nog mest för att jag har skrattgråtit hela dagen. Gage är tillbaka ifrån de döda nu. Och är förbannat äcklig. Läs aldrig Jurtjyrkogården. Fyfarao

She wants another scene, she wants to be a human being

Att se en av -världens- vackraste kvinnor gråta.



Åh, Nico.

Inga klago-ord. Bara små berättelser om längtan.

Jag ska skriva ett brev till min mor och brevet skall döpas till Baby Im gonna leave you. Förövrigt har jag och Stella spelat på hammondorglar idag, helt casual.

Fire and water must have made you their daughter

Inget vidare men med en jävla massa inspiration.

Jag lyssnar på Free och Zeppelin. Verkligen. Möjligtvis kan det slinka in något annat band men annars är det strikt.
Lou Creed i Jurtjyrkogården (Ja han heter Lou Creed, ack Stephen King) har nu bestämt sig för att gräva ner Gage på micmacindianernas kyrkogård. Hm.