Leftover wine

Hej jag tror jag fått urinverksinfektion och jag ska tälta i fem dagar om en vecka och jag orkar inte det.

Kollade på Stephen Hawking's nåt program och han hade en teori om att vi alla kanske bara var hjärnor i glasburkar som verkade och att världen som vi upplever bara är en vision och fantasi ifrån nerverna ifrån hjärnan. Hjärnans nerver och klumpar i hjärnan är mer än alla galaxer i hela universum.

Vi har allstå ett större universum än verkliga universum i vår lilla hjärna. Så det universumet som vi kan se ut i stora universum är typ lika mycket som vi kan använda vår hjärna - alltså 10% av 100 %.

Stanna. Lämna mig ensam. Borgarsvinen ska dö.

Jag har lärt mig Great gig in the sky på piano för jag är ett sådant fan och 15 sekunder av Life on mars idag. Sedan har jag inget gjort. Glömt att gå till arbetsförmedlingen för DET SUGER ATT LEVA EFTER STUDENTEN. Jag måste snart ta tummen ur arslet men jag vettefan hurifan det ska gå tillfan.

Lyssnar på arbetarmusik och progg och det är bra iallafall, känner att ett städjobb skulle inte sitta fel, bara jag stannar som socialist och inte blir ett jävla borgarsvin som lever på skattepengar jävla borgarsvin. Inte är jag arg nej jag har bara gravidhormoner.

Nightflight to Venus

TYSKLAND:

jäkla onajs livet kan vara fast euforiskt ibland typ när man är nöjd med existensen

Hej uppdatering ifrån livet Mira:
gillar:
Nya människor
Disco
Tyska cigg
Min nya pianolåt som jag håller på att skriva förtillfället
Att få många likes på facebook, hemskt pinit att jag skrev det där men hallå det är sant men hemskt
Att jag ska åka och äventyra i London och Köpenhamn snart
Att få saker gjort
Bowie
Att jag börjar få fattning om existensens klurigheter och att jag inte är lika rädd längre

ogillar:
Människor som förtjänar att klara skolan men har det svårt
Föräldrar som inte vill ge en alkohol BUUHU
Vafan har det blivit av mig.


gillar också:

I was blown away

Oh oh oh oh, skulle gå in på min bortglömda blogg och skriva något om att "vackra minnen klär bäst i rött" och sedan fuck you for fucking me when i was seventeen (såsom alla andra tonåringar säger) och jag kan inte säga att mina anledningar är större än andras men när man är redo ska man säga fuck you.
Men jag såg iallafall att jag hade en kommentar där det stod "varför är du så ledsen" och då började jag nästan fnissa till lite, för visseligen kan jag inte säga att jag mår superbra, men skrivandet kommer oftast till en när... när ja när det är lite sådär melankoli. annars stakar jag så mycket. eller så.


Denna låt är den enda jag minns.

FOR WE'RE LIKE CREATURES OF THE WIND AND WILD IS THE WIND

JAG HATAR ALLA ALLA SUGER FITTA ÄLSKAR BARA BOWIE INGEN MER INTE ENS MAMMA.

med din kyss börjar mitt liv. för min kärlek är som vinden och vinden är vild.

Fick någon slags uppenbarelse typ. Fast det har jag egentligen alltid haft. Alltid uppebarelser om livet som fördetmesta är densamma bara att jag blir lika överraskad varje gång. Folk bara springer omkring och runkar utan sprut och knullar utan klimax och bara lallar omkring och inkluderat jag själv. Jag vill bara skapa en kärlekslista. Men jag har en perfekt metafor men när man hänger förmycket försvinner allt det där kärlekslista-gegget så man avsteriliseras, intar apati och normalitet och alla dessa ofantligt TRÅKIGA SAKER SOM FINNS I VÄRLDEN.
Önskar att jag kunde skriva så vackra saker som David ändå. .

klockan är 08.19 och jag är sen till skolan

Egentligen skulle jag också vilja åka till Peru. Göra min drömresa och heala mig själv osv osv. Och istället för att säga att "istället sitter jag här" så säger jag bara att jag längtar tills att få göra det ändå. Eller iallafall växa upp för jag är trött på att vara ung. Ungdomen har traskat förbi eller så orkar jag inte vara den ungdom som jag just är just nu. Antagligen det senaste eftersom jag vet att jag inte klarar mig själv. Suck och dö. Det är så många som inte vet vars de står och vem de är och vissa vill inte leva och vissa vill inte vara något kön och vissa vill inte ens vara människa och vissa har bara kontinuerlig existentiell kris som bara aldrig löper mot sitt slut utan bara fortsätter i all evighets evighet. Prova snacka men det är ingen som "lyssnar/förstår/kan hjälpa till". Haha. Eller så orkar man bara inte leva hela tiden men det var bara länge sedan jag verkligen ville leva, eller åtminstonde kände att jag levde. Som en pust och lysekil och en mask som kråmar sig upp så man blir alldeles yr för att MAN LEVER SÅ HÅRT. Hm. Svagt sinne för humor det har jag.
Jag tror att en rutin kan hjälpas till möjligtvis, "jag lever för rutin", men då blir man ju också apatisk. Utan rutin har jag alltid tänkt att mitt liv är och skall verka men nu tycks rutinen falla isär misär fan. Jaja, ska jag ta tag i det eller ska jag sluta verka totalt och bara gråta ihjäl mig? Jag vill ju allra helst gråta ihjäl mig men det är svårt om man nu skulle skaffa sig en såndär -rutin-.

död

knulla alla

hes in the best selling show. IS THERE LIFE ON MARS?????

as i ask you to focus on:

(jag kom på att istället för nattsagor till mina avkommor ska jag visa videos istället, 1a upp. 2a är Leave in Silence - Depeche.)

hippie

hahah det finns låtar som det är pinsamt att man gillar. det är jobbigt för man vill inte lyssna på dom förutom när man är själv. jetepinit

all that could have been eller right where it belongs (kan inte bestämma mig)

Och just som jag skulle öppna munnen och säga.. hej..! Hej? Hej vad öhm.. vad eh.. hur äre hah?
Jo tack det är bra, själv?
Jovisst det rullar påå håhå. (sådär som jag alltid säger)
Men vad hände sedan då? Konversation slut. Ögonblick slut. Tystnad. Ömhet slut. Borta. Jag lyssnar på musik.
Musik.
Musik förgyller förstör förgör förevigar förbättrar förtrollar förverkligar. I am tainted. Jag tror jag faller in i en mycket speciell dvala, som jag definitivt inte är rädd för vilket gör mig rädd för rädd ska man va.
Lyssnar på musik, lyssnar på musik. Dvalor och dimmor och känslor och ömhet. Speciellt Ömhet. Mycket Ömhet. Men var den inte borta nyss? Jo men si, si så den kommer tillbaka. Åh denna Ömhet. Det snurrar i hjärnan. Överbelastning. SLUT PÅ KONVERSAtiON.
Vill jag säga, men den verkar alltid på något magiskt vis fortsätta vidare. Med Ömhet.

Jag har ett mål.

(who could ask for mor-or-or-or-ore?)

Hälsning ifrån ensam flicka i ensam lägenhet, fast det går bra, jag har ju Bowie. Och jag kan röka under fläkten medans jag lagar mat (man röker mycket när man är ensam).

Jag skall sluta vara elak + moonlight + never let me down AGAIN + känslor

Även fast det är jättetöntigt så tycker jag verkligen om det och så får det vara. Även fast jag skäms ibland och tycker att jag borde begravas så vill jag helst ändå vara det som är och finns och klart att man vill vara sig själv och kunna leva ut det. Och vara stolt över det man gör och varför man finns och allting alla växter träd stenar men så ändå så finns det alltid en slags vacker men ändå tragisk liten känsla i hela sinnet och visst vill man dö men man älskar den för mycket för att någonsin släppa på alltet överhuvudtaget. Visst må allting ta slut någon gång och allting finna sin heliga frid i sitt underjordiska palats och jag längtar även tills den dagen eftersom jag kommer vara där och se med öppna ögon för första gången i mitt liv så kommer jag leva på riktigt. Men se där. Jag kanske inte trodde att jag kunde skriva eller tala men se där. Jag kan ju det egentligen. Jag kan ju känna egentligen. Jag kan ju leva egentligen och jag kan ju allt egentligen och visst är det vackert och visst mår man helt fantastiskt när man väl känner igen sitt riktiga jag igen men varför vågar man då aldrig acceptera saker så som det är?
Eller sakna sin bortträngda faster-moster-far-son som plötsligt lämnade existensen i sig och inte kroppsligt och fysiskt.
Eller varför då, när jag ändå undrar nu så mycket, väljer man att -inte-ringa-upp- eller att -inte-ringa-alls-
?
?
?

Jag drömde att månen gick under. Jag hade observerat månen ganska länge den "dagen" och tyckt att den var finare än vanligt. Sedan var månen så stor som den kanske var när dinusaurierna levde och plöstligt blev den grå som merkurius och gick sakta under. TILLS att den sprängdes och blåa månstenar ramlade ner över oss. Jag ville ha en men jag var uppe i en ställning och det var långt ner och jag har höjdskräck så jag försöker mig ner men drömmen slutar nog när jag bara livlöst hänger i ställningen, i hopp om min lilla blåa månsten. Ack.

Jag.

Det är bara jag och Bawie som vet att jag är där.

Sagan slut. Brittiska pojkar, det var bara en lek, eller hur?
Ibland ligger jag och tänker på hur enkelt det skulle vara att inte vara som man är och inte hade så mycket knäppgökar till vänner eller familj. Att man skulle vara en såndär.. såndär som gör sina jävla läxor och inte slänger mat i hela köket eller på sin far för att man är lite arg. Ha- ha- ha - ha --- ha.
Det var bara en lek, eller hur? 12 små pojkar nickar sorgset. 1 pojke bara gråter. Varför gråter du pöjk? undrar den amerikanska piloten. Mördare.. mördare.. Javisst. En dag ska jag bli stor, få kontakt ett banankontrakt. Kanske se på saker lite annorlunda men jag har hört att man brukar växa som mest när man är i den här åldern he. Ja det tror jag. Ja det känns som det. Det var inte bara en lek, det var även asfett och bäst men time flies by och jag känner mig urholkad utan kraft att kämpa, vilket gör mig själv väldigt ledsen. Som att ge upp något stort och heligt. Men.. får väl finna en frid i förändringen som nån sa.


Jaja, visst är det kul att vara sentimental och mystizk en tid men tillslut så tröttnar man på det också.

Lite bilder som min mobil gömt/lifvet

Lyssna på kär och vara Bowie.

I helgen har jag. Dött. Skrikigt, gråtit, utnyttjat folk, tappat mitt bankomatkort, gjort sönder min mobil, hatat, älskat, varit skit full och hamnat i fyllecell, gråtit, gråtit, gråtit. Hatat, hatat, hatat. Ibland så orkar jag inte vara kär. Love kills. Det är svårt för mig att vara kär. Det är svårt att det ska betyda så mycket. Jag vill vara själv men inte så ensam som stellur känner sig (förlåt). Men jag vill ju inte vara själv heller. Kan ju inte överleva på det där sättet som bara han och jag har diskuterat om. Bara för att jag är fullständigt överlycklig över att det är just han som är kär i mig, så tycker jag ändå att det är svårt!! Varför tror alla att det är så fel mellan oss? Klart att det är fel men det är bara för att vi båda har knäpp i hjärnan. Vill hellre ha ett sånthär förhållande än ett normalt, tråkigt och ickekomplicerat. Men, men, men! DÖ DÖ DÖ. Skäms ändå för att hamna i fyllecell. Fyllecell check??? Ja fyllecell check.

Men skönare än skönast, ja det är du.

Du tror jag skojar men jag vill lova dig en sak. Jag älskar dig kraftigt och det är sant! ~

I huset där alla ville bo men ingen fick någon ro.

Så åkte mor och jag bil på en landsväg i norrland, plötsligt så slänger hon ut mig och två gigantiska packningar ur bilen, alltså så stora som sånnadär istidsstenar ser ut, och sedan säger hon att hon inte längre tänker skjutsa mig något mera.
Happ säger jag och försöker sortera ut vad som jag vill spara och vad jag kan lämna (alla kläder var wilhelms fars också som jag skulle ge till honom (?)) Så när jag sorterar så kommer två farbröder fram till mig, en runt 50 och en runt 40 och säger att de kan hjälpa mig att bära och jag ba najs och så börjar vi lifta.
Tillslut kom det en bil! Men föraren sa att vi var tvungna att gå runt så hon kunde möta upp oss på andra sidan skogen.
Ja okej, så vi börjar helt enkelt gå rakt in i skogen. Så plötsligt kommer vi fram till en liten bäck och vi börjar följa den där bäcken och sedan kommer vi fram till ett så vackert klarblått vatten och mitt i vattnet fanns en brygga som vi skulle ta oss till - det gjorde vi.
När vi kom fram till bryggan så upptäcker vi att det är en stege ner till mera vatten, så jävla lång stege ner så jag får svindel och min höjdrädsla kommer fram men jag vet att vi måste ta oss ner för där nere skulle bilen stå och plocka upp oss och skjutsa oss vidare.
De två männen klättrar snabbt ner men jag vågar inte. 50åringen ropar till mig att jag ska kasta ner packningen och sedan bara klättra, jag kastar packningen och börjar helt enkelt klättra. På 3 sekunder är jag nere ifrån den gigantiskt långa stegen och jag kastas ner i vattnet som är så fantastiskt skönt och fridfullt. 50 åringen kommer fram till mig och tar mig i sin famn och kysser mig och leker med mig och vattnet är så perfekt varmt och alla färger är så starka att jag bländas vars jag än vänder mig om.

(ladda ner mig)

And do the things, ah, do the things, that we like to do

Do a little dance?
Make a little love?
Get down tonight!