Även fast det är jättetöntigt så tycker jag verkligen om det och så får det vara. Även fast jag skäms ibland och tycker att jag borde begravas så vill jag helst ändå vara det som är och finns och klart att man vill vara sig själv och kunna leva ut det. Och vara stolt över det man gör och varför man finns och allting alla växter träd stenar men så ändå så finns det alltid en slags vacker men ändå tragisk liten känsla i hela sinnet och visst vill man dö men man älskar den för mycket för att någonsin släppa på alltet överhuvudtaget. Visst må allting ta slut någon gång och allting finna sin heliga frid i sitt underjordiska palats och jag längtar även tills den dagen eftersom jag kommer vara där och se med öppna ögon för första gången i mitt liv så kommer jag leva på riktigt. Men se där. Jag kanske inte trodde att jag kunde skriva eller tala men se där. Jag kan ju det egentligen. Jag kan ju känna egentligen. Jag kan ju leva egentligen och jag kan ju allt egentligen och visst är det vackert och visst mår man helt fantastiskt när man väl känner igen sitt riktiga jag igen men varför vågar man då aldrig acceptera saker så som det är?
Eller sakna sin bortträngda faster-moster-far-son som plötsligt lämnade existensen i sig och inte kroppsligt och fysiskt.
Eller varför då, när jag ändå undrar nu så mycket, väljer man att -inte-ringa-upp- eller att -inte-ringa-alls-
?
?
?
Jag drömde att månen gick under. Jag hade observerat månen ganska länge
den "dagen" och tyckt att den var finare än vanligt. Sedan var månen så
stor som den kanske var när dinusaurierna levde och plöstligt blev den
grå som merkurius och gick sakta under. TILLS att den sprängdes och blåa
månstenar ramlade ner över oss. Jag ville ha en men jag var uppe i en
ställning och det var långt ner och jag har höjdskräck så jag försöker
mig ner men drömmen slutar nog när jag bara livlöst hänger i
ställningen, i hopp om min lilla blåa månsten. Ack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
alla vackra ord