Jag tror jag väntar på någonting, just nu väntar jag på någonting. Någonting som ska hända möjligtvis eller något som ska komma. Just i denna sekund är min hjärna inställd på att jag ska vänta ut väntandet. Tills bättre dagar? Vet inte ens varför jag har kommit in i en deprission, går säkert långt tillbaka eller så är det bara rakt framför ögonen på mig. Jag undrar jag.
Förstår varför Leo satt hemma hela dagarna och spelade bas när han var deprimerad. Det är ungefär det som gör att tiden går, när man väntar så mycket. Så jag sätter mig ner, innan morgoncigaretten tillochmed, och spelar. Ungefär som Ferdinand under sitt korkträd, och där satt han. Han måste filosoferat en jäkla massa.
Funderar.
På det mesta. Vad man ska dra lärdom av. Sådana saker som man alltid kommer framtill under en substans eller saker som alltid kommer upp i ens hjärna. Måste vara saker som man har ouppklarat med sig själv. Men måste man behöva klara upp dom då? Kan man inte bara acceptera och gå vidare. Typ som rymden, acceptera att den är enorm och vi är som en atom i jämförelse med de flesta varelserna där ute. Kan man inte, acceptera det och gå vidare. Nej varför kan vissa människor inte gå vidare med sina ouppklarade saker, är dom speciellt naiva, okonstruktiva eller bara allmänt envisa? Önskar att det fanns ett jäkligt bra svar på den frågan eftersom de tär ganska mycket på en att alltid behöva måsta älta saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
alla vackra ord