somebody

jag sitter inne på mitt rum och jag kan snart inte räkna hur många gånger jag gråtit idag.
det finns så mycket som är, och så mycket som egentligen inte betyder något men ändå kan jag inte sluta ta åt mig av det.
mitt liv är ganska så över nu. det finns inte så mycket mer att göra. mamma känner att jag luktar rök, hon skäller, pappa ringer och är orolig för mig. mamma och jag bråkar mer än någonsin, observera mer än någonsin.
och jag sitter bara här och lyssnar på somebody om och om igen, men det får jag snart inte för jag får inte spela den för mycket. men det finns inget annat som är så bra som somebody. det finns ingen skiva som kan jämföras med somebody, den är som ett eget liv. den utspelar ett liv. ett liv av martin lee gore.
jag kan inte göra något mer än att bara leva dom här sista dagarna i mitt liv. det är påriktigt över efter att jag varit hos skolsyster, and things like this make me sick, in a case like this i'll get away with it.
jag har aldrig hört något så fint, den tonen han tar efter det, fy helvette. det går inte att beskriva med känslor ens. det är bara så.. så somebody.
det är bara över nu. somebody är slut och jag vet fortfarande inte vad jag ska lyssna på. jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt förargade tonårsliv, tydligen.
jag vet att jag inte vill sitta här och hosta rökhosta och lukta gammal man. jag vet att jag inte vill bråka med min mor, jag vet att jag inte vill att hon ska bli så jävla förbannad på mig, bråka på mig, tjafsa, klaga, skrika bitch åt mig. det är one thing for sure.
men det finns ingenting jag kan göra åt det, jo jag kan börja ta ansvar säger hon, jag kan börja plocka upp mina grejor och jag kan börja städa lite mera. ja men visst DÅ blir vår relation bättre. fuck me.
haha. juste en sak som jag inte vill heller. det är att hon ska be mig köra upp sin mobil i mitt arsle. nej tack jag vet inte...
but when im asleep i want somebody

you can run but you cannot hide

kl är 08:16 och jag började för 16 minuter sen. jag sitter och försöker sminka om mig men det går inte så bra.
allting går åt helvette. precis allting. jag kan inte räkna upp någonting som inte går fel.
mamma klarar jag inte av. jag kan inte mera. fyfan jag är ledsen över det för det finns stunder som jag verkligen tycker om henne.
jag vill inte mera. jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
hon har tagit min ipod också. hon har tagit ifrån mig mitt liv. åh min musik, mina ljud. hon har tagit ifrån mig det enda som verkligen betyder någonting på riktigt.
sjukdomen betyder något, ja. men det är en helt annan sak, en annan jävla grej i ett annat universium. det där jävla jordklotet med alla ideal människor som tror att dom vet.
in another lonley universe, were laying side by side, and no ones hurt and no ones cursed, and no one needs to hide
pappas röst ekar i mitt huvud. "annamaria?... annamaria?!" han säger aldrig mitt namn annars.
åh dave. hans röst fyller mitt rum, i wouldnt touch you with my little finger,
youd be crying out my name, begging me to play my games.
bakrunden, i andrastämman hör jag en mjuk röst, den enda människa som verkligen, verkligen.. - alltid. men nu får jag inte ha han längre, inte för mamma. hon vill inte att jag ska ha honom, hon vill inte att jag ska känna lycka.
jag vill inte heller. hon vill inte och jag vill ännu mindre.
you can run but you cannot hide. åh dave, martin. åh fletch. ni. its no good. det är så bra så jag dör, det är så bra att jag får sminka om mig, igen. jag sittert här och lever in i ljuden. i den bättre världen, universumet. det är sounds of the universe och jag lever. det är så bra. obeskrivligt. dont say you happy out there without me i know you cant be, cause its no good.

stjarna

jag är sjuk. jag är så sjuk. jag känner det. inte bara influensan som spridit sina äckliga bacieller på min insida. på psyket. i mitt huvud. ända sen jag blev influensasjuk i onsdags så... nej ända sen sommarlovet tog slut så har jag inte varit mig själv.
jag har rasat i vikt, det är visseligen jag själv, men sen... det andra. vars i helvette är den mira?
nu är jag någon jävel som går och lägger sig kl elva, sover sina fula sömntimmar som vem som helst med svart hår.
och det värsta av allt är att jag inte har en jävligaste aning om vem det är som har botat mig varje gång jag varit ledsen. varje gång jag glömt bort livets mening. jag vet inte vem det är längre. det är som om mira försvinner bort ifrån mig. precis som tonerna av walking in my shoes gör, precis så.
det känns som om jag ska dö. i vilken sekund som helst. det känns som om jag sprungit en mil, inte druckigt vatten på flera dagar, hela mitt hjärta dunkar utanpå min kropp, upp i halsen och hela kroppen försvinner, skakar och är färdig att svimma. om det är någongång som jag ska dö av den här sjukdomen så är det nu. snart får jag en hjärtattack och dör.
det är en vecka sen jag verkligen lyssnade på depeche mode. och nu lyssnar jag äntligen, ensam i natten. klockan är halv två. jag känner mig nästan som... förut på sommarlovet då jag satt uppe med stella rose, sister of night och smög med bloggandet.
in your room. nej nej jag vill inte höra! jag vill se...
in your room var den videon då jag upptäckte martin. jag upptäckte livet genom att se en 4 minuter och 51 sekunders video. jag upptäckte martin, han.
jag kan inte fatta hur jag stått ut, i en veckan utan martin. utan hans röst. utan det enda i get so carried away and he brought me down to earth.
nu har jag sprungit en mil igen. jag vill aldrig sova. föralltid vill jag sitta här vid datorn och skriva inlägg om livet. alltid. jag vill aldrig gå och lägga mig. jag vill aldrig lämna martin vid sidan om igen som jag gjort nu. jag vet inte om det är därför att jag har influensa, om det är därför min bra period har kommit. för att jag skäms så mycket över mina matvanor som jag vägrar släppa in honom i mitt liv igen. jag vet inte, jag har som vanligt ingen aning om vad jag håller på mig. vem i helvette är jag?
stjarna. åh den som ändå visste. om jag visste så skulle jag kunna göra vad som helst, för då vet jag iallafall. då vet jag och det är det allt går ut på, att veta. vet du så funkar det, då kan det bara bli bättre. vet du däremot inte blir det så mycket svårare.
att se in your room var... bananbra. jag behövde det är allt jag kan säga. jag ska snart se surrender med martin lee gore som sjunger. den är bättre än när dave gör den, så bananigt mycket bananbraigare.
we're living in a world full of illutions, everything is so unreal

rush

Kiss me goodbye, when i'm on my own
but you know that i'd, rather be home
jag sitter i min säng och försöker reda ut alla saker jag har på min arm. alla verkar ha trasslat ihop sig. en knut som sitter hårt och stoppar mitt blod att färdas normalt i mina blodådror. jag känner nu hur det släpper och allt nästan forsar fram, det känns i hela armen. det stoppar mitt liv, dom dära sakerna jag har runt armen. precis som dom stoppar mitt blod, stoppar dom mig. lika mycket trassel som i verkligheten finns, tillvaron tar stopp och den bränner ut mitt blod ur mina armar.
jag kan inte förstå vad det är. dessa ljud, jag kan inte förstå vad det är med dom. jag kan aldrig komma underfund med vad som gör dessa ljud.
vad finns inne innuti? det förstår jag aldrig, det kommer jag nog aldrig att förstå heller. det dära fina som gör allt det där... underbara. hur kan du excistera? hur kan du finnas i denna värld, du är för värdig den, alldeles för precious and fragile.
dessa ljud som fyller my brittle heart. tame me with your tenderness. liv inside of me. mlg i mig.
hur kan du göra dessa ljud, dessa ord. det finns inget som någonsin kan beskriva dig. du är mer än vad någon annan är värd. ett liv för dig, bara dig.
dave har en fantastisk röst, han är en människa man aldrig skulle kunna leva utan, det finns inte ord som skulle kunna beskriva honom. han med kroppen, den fina kroppen med rörelserna. jag älskar när dave sjunger men... dave kan aldrig bli... han. dave kan aldrig skapa allt det som han skapat. dave kan aldrig komma på alla dom dära.. dom dära ljuden. dave kan inte.
han kan aldrig som martin, det är jag så glad över. det är bara martin som riktigt kan. det är bara han som riktigt kan för mig. det är så starkt och fint när dave sjunger, så underbart. han röst är så... förbannat.. fin. men det är inte alls samma sak med martin, det är som om en hel värld öppnar sig, en sådan som varit instängd i flera år. det är något speciellt. jag längtar och längtar så efter hans röst, hans ömma, mjuka, fina röst som nästan viskar sig fram orden. de ord som blandas med de rena ljuden. han är så stor i min värld. så fruktansvärt stor, han är större än någon annan någonsin vart. jag kan inte säga... jag kan inte beskriva.
im hanging on your words
living on your breath
feeling with your skin
will i always be here
hur kan du skapa dessa ord? hur kan du skapa dessa slag och dessa plink. when i come up, when i rush
i rush for you