disintegration

i ett vintertäckt snöland går jag med en cigarett mellan pekfingret och långfingret och jag hör endast bara, bara robert smiths röst som ljud.
i'm so glad you came
i'm so glad you remembered
the walking through walls in the heart of December
det blev en curevinter i alla fall. en mörk, hård och fastande curevinter. jag äter inget. bara dricker. allting rinner. jag kissar te hela dagarna. klockan är 02.45 prick och jag lyssnar på mera cure.
the cure är mitt liv. the cure är the cure som för inget annat. fascination street. herregud. min kropp är som en dödes kropp men alla ljuden läker allt. nejnej jag skär inte i min hud, den jävla ångesten är det jag talar om.

idag, eller igår torsdag var det julavslutning i skolan. jag vill berätta att jag älskar stella.
alexis.
dramagruppen + gabriel.
9a.
maXXX.
cigaretter.
knöös.
emma rosengren. j'adore la femme!
akibakismaki adopterad ifrån skansen.
sen inget mer. kanske lite sympati för min mor för hon gav mig roser.

sen älskar jag ett mörkt rum.
the cure.
tårar. det låter hemskt och säga så. men jag älskar tårar därför att just när man gråter sådär plötsligt och djupt över musiken, det är då som man är som finast. och ärligast.