Konsten att överleva. Att försöka överleva när livet är som bokstavligen värst. Även fast jag förundras över mig själv för var dag som går hur jag orkar leva detta liv.
Konsten är jag. Jag är konsten i mitt liv. Denna konst, som drar fram överlevnadsinstinkten hos mig fast den inte har någon chans mot kroppen. Min förbannade kropp som har så stor makt i mig att den slår ner min konst, min hjärna och min vilja. Det finns ingenting som heter viljestark, det finns bara förklaringar till allting.
Jag behöver förklaringar. Jag måste ha förklaringar. Ge mig förklaringar. Jag vet redan alla förklaringar till allting, men det är ingen annan som vill tro på det. Det är ingen annan som bryr sig överhuvudtaget.
"Det är klart att vi bryr oss" säger alla. Alla kan säga, men inte göra.
Hur mycket måste man ropa för att någon ska komma? Hur mycket ska man skrika och gråta och kvidas av ren smärta för att någon ska göra något? Hur många där ute i världen tänker på en annan människa mer än vad man tänker på sig själv?
Alla är själviska satar. Så jävla själviska satar.
Smärta. Ren smärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
alla vackra ord