and you leave on your own and you go home and you cry and you want to die

iam human and i need to be loved. just like everybody else does.

livet. hur det ser ut just nu: jag, min säng och unproblemgirls i sex and the city. + a whole lot of cigarettes.

.

Om det är någon gång som jag har kännt mig ensam ibland folk så är det nu. Det är påriktigt nu. Inte något om att man är musiksjäl och ingen annan än ens systrar förstår musiken lika bra som du.
Konsten att lyssna på musik och förstå innehållet.
Inte det. Inte ens i närheten av det. Detta är påriktigt. Detta är ren självisk ensamhet. Det är bara för att jag ger upp så mycket. Ger upp på allt. Ger upp.
Ibland så kommer jag till och med på mig själv att längta tillbaka till psyket. Så jävla sjukt.

ett skit inlägg läs inte

Konsten att överleva. Att försöka överleva när livet är som bokstavligen värst. Även fast jag förundras över mig själv för var dag som går hur jag orkar leva detta liv.
Konsten är jag. Jag är konsten i mitt liv. Denna konst, som drar fram överlevnadsinstinkten hos mig fast den inte har någon chans mot kroppen. Min förbannade kropp som har så stor makt i mig att den slår ner min konst, min hjärna och min vilja. Det finns ingenting som heter viljestark, det finns bara förklaringar till allting.
Jag behöver förklaringar. Jag måste ha förklaringar. Ge mig förklaringar. Jag vet redan alla förklaringar till allting, men det är ingen annan som vill tro på det. Det är ingen annan som bryr sig överhuvudtaget.
"Det är klart att vi bryr oss" säger alla. Alla kan säga, men inte göra.

Hur mycket måste man ropa för att någon ska komma? Hur mycket ska man skrika och gråta och kvidas av ren smärta för att någon ska göra något? Hur många där ute i världen tänker på en annan människa mer än vad man tänker på sig själv?
Alla är själviska satar. Så jävla själviska satar.

Smärta. Ren smärta.

någonting gör ont. men det gör det alltid.

Tryggheten har kommit och jag gräver mig djupare ner i det humanistiska beteendet. Inget galet. Inget spontant. Bara evig trygghet och ingen alkoholdrickande på de destructiva. Det är jag, mina cigaretter och kvinnornas skönhetsproblem i sex and the city.
Visst låter ett liv på den andra sidan mycket bättre i talet och i skriftelserna. Men den dagen jag längtar efter att vara human, den dagen ska jag dö.

the years go by

Okej 2010, här är du.

JANUARI

Depeche-konserten den 31. bästa dagen i hela mitt liv. allvarligt talat.
sminket var min bästa vän. den förlät allt. och täckte allt.

FEBRUARI

 vi är fulla ungdomar som drömmer om welle erdball. hemsk månad.

MARS

åh. nu började reeperbahn och olle ljungström-hysterin. ganska vacker månad till det ytliga. innerligt var det katastrof. fester hos mimmi, djupa samtal på balkonger.

APRIL

bokstavligen världens bästa valborg i uppsala! jag var synthare och åttiotals-människa mer än någonsin, iallafall i själen. (jag var full när bilden togs)

MAJ

drogs tillbaka till det sjuka ganska mycket, trots det lyckliga timmar ändå.

JUNI

hemskt, vidrigt, horribelt. fyllde sexton.




JULI

hade ensamma alkoholiserade nätter. mycket alkohol denna månad. emmabodafestivalen, träffade min musik-soulmate. otroligt fint.

AUGUSTI

urkultfestivalen och forever young. började drömskolan kulturama. det blev fint ett tag faktiskt.




SEPTEMBER

nu började det riktiga helvettet. började också lyssna på the doors.
du och jag, min lp-spelare.




OKTOBER

och psykadeliska musiken tog tag i mitt inre och jag släppte synthen och blev mittbena/60tals/hippie. träffade manuel.
THE DOOOOOOOOOOOOOOOOORS




NOVEMBER

 att sammanfatta denna månad med ord. hmh. sex, droger och rockenroll?? oj förlåt, sex, droger, rockenroll OCH ALKOHOL SÅKLART. så himla olycklig månad.
velvet underground, animals och THE DOOOORSS




DECEMBER

1 dec åkte in på psyket.

doors, kinks, beatles, och THÖ SISTERHOOOOODDDDHH.

underbart år eller hur, det vill jag gärna återuppliva igen baby