vi har hunnit med saker men ändå inget riktigt fysiskt. jag hade gett upp under julen. jag fick inte lov att vara sjuk, det fanns ingen chans. det finns ingen chans nu heller.
min elvaåriga kusin är här. hon tittar mycket och avvaktar och är försiktig. hon är aldrig hungrig och kan tacka nej till mat. hon är elva, sa jag det? när jag var elva åt jag allt jag kom över, eller åtminstonde när jag ville ha och var hungrig.
IS THERE ANYBODY OUT THERE?ja, jag lyssnar på The Wall. det är första gången jag hör den. jag har den i ta-material. jag kan hålla den i min hand i vilken sekund som helst. typ... nu. och nu har jag inte den i handen längre.
jag tycker om The Wall väldigt mycket.
nu äter vi massor och jag gödar min elva åriga kusin, försiktigt. eller i alla fall visar henne att det är okej att äta och att vara hungrig.
"är du hungrig?" frågar jag
"n-näe.."
"NÄHÄÄÄ ÄR DU INTE!! DET ÄR JAAAGH, JÄÄÄÄTTEEHONGRIIIGH!!" svarar jag då och ställer fram massa mackor.
ååh.. nu är The Wall väldigt väldigt omtyckt av mig. detta första intryck är det som spelar roll hur man lyssnar i framtiden. det känns bra för mig. run like hell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
alla vackra ord