Det jag tänkte var att jag börjar känna ett behov av att bevisa för andra att jag inte håller på att bli galen. Jag förstår men jag finner det ändå konstigt att jag känner så. Jag förstår också varför andra tycker att jag är konstig eller galen eller mongo eller vad nu ni tänker. Jag undrar om det faktiskt finns någon där ute som jag, som känner lika dant, som vet lika mycket och lika lite som jag, faktiskt. Jag börjar också tro att det faktiskt inte gör det och jag börjar bli rädd för att jag kommer leva såhär större delen av mitt liv, uppfylld av andras känslor och beteenden, uppfylld av saker som är som jag inte kan dela med andra DÄRFÖR att ingen verkar visa att de finner det jag talar om förståeligt. Det är som den här bilden som en flicka i min klass har som profilbild på facebook:
Ungefär så känns det.
Men alltså, ja, sådär känns det. Jag är ledsen över det. Jag kanske är en Bo Hansson ändå, bara instängd i sig själv och ensam. Vistas inte så mycket bland människor för att man inte vet hur man ska handskas med sociala sammanhang. "Well whatever nevermind" är ett jävligt bra citat ifrån ett ganska obra band (Nirvana) och jag tar citat till mun mer och mer för att det är bara att släppa tinget, well whatever nevermind och en ledsen smiley :'( . Men vad ska jag ta mig till när jag berörs så starkt av andras känslor? Jag VILL inte det jag LOVAR, det är jättejobbigt verkligen men alla bara förundras över hur duktig och stark och bra jag är.
Det är som när jag var liten och jag mådde dåligt för första gången i livet och alla sa "Men du är så stark så du klarar det!" MEN JAG ÄR INTE STARK. JAG KLARAR DET INTE ALLS. BÄÄBÄÄBUUUUUUU JAG VILL INTE VARA 18 JAG VILL VARA I EN GEMENSKAP JAG VILL INTE VARA VUXEN JAG VILL BLI OMTYCKT JAG VILL INTE VARA KVINNA JAG VILL BLI FÖRSTÅDD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
alla vackra ord