Andromeda

Är så jävla trött och har ont och ångest. Drömde om en framtvingad otrohet av 73 och att Stella hatade mig. Jag äter också chips-frukost och önskar att klockan var fem.

SOME KIND OF STRANGER?

Into the wild

Ungdomsbilden kallar jag denna för.
Hej jag har träffat en karl. Hm. Yes, vi har till och med ett förhållande (!!!!) har vi bestämt nu. Yes its true man...

Space Jam

Jag kräks och svettas och fryser och har funky mage. Jag tror universum försöker spela mig ett spratt, helt klart.

Wot's... Uh the deal?

Sista halvtimmen som 17åring, sista dagen som 17åring och jag har ångest, har haft ångest. Fylla år, vilket bullshit. Jag kommer vara precis lika dan om en halvtimme som jag är nu, förutom att jag har fått skriva av mig lite grejor och lagt upp en åh så cool bild på mig själv, eller någon kändis, för att bevisa för omvärlden att jag är cool och karismatisk.
Det jag tänkte var att jag börjar känna ett behov av att bevisa för andra att jag inte håller på att bli galen. Jag förstår men jag finner det ändå konstigt att jag känner så. Jag förstår också varför andra tycker att jag är konstig eller galen eller mongo eller vad nu ni tänker. Jag undrar om det faktiskt finns någon där ute som jag, som känner lika dant, som vet lika mycket och lika lite som jag, faktiskt. Jag börjar också tro att det faktiskt inte gör det och jag börjar bli rädd för att jag kommer leva såhär större delen av mitt liv, uppfylld av andras känslor och beteenden, uppfylld av saker som är som jag inte kan dela med andra DÄRFÖR att ingen verkar visa att de finner det jag talar om förståeligt. Det är som den här bilden som en flicka i min klass har som profilbild på facebook:

Ungefär så känns det.
Men alltså, ja, sådär känns det. Jag är ledsen över det. Jag kanske är en Bo Hansson ändå, bara instängd i sig själv och ensam. Vistas inte så mycket bland människor för att man inte vet hur man ska handskas med sociala sammanhang. "Well whatever nevermind" är ett jävligt bra citat ifrån ett ganska obra band (Nirvana) och jag tar citat till mun mer och mer för att det är bara att släppa tinget, well whatever nevermind och en ledsen smiley :'( . Men vad ska jag ta mig till när jag berörs så starkt av andras känslor? Jag VILL inte det jag LOVAR, det är jättejobbigt verkligen men alla bara förundras över hur duktig och stark och bra jag är.
Det är som när jag var liten och jag mådde dåligt för första gången i livet och alla sa "Men du är så stark så du klarar det!" MEN JAG ÄR INTE STARK. JAG KLARAR DET INTE ALLS. BÄÄBÄÄBUUUUUUU JAG VILL INTE VARA 18 JAG VILL VARA I EN GEMENSKAP JAG VILL INTE VARA VUXEN JAG VILL BLI OMTYCKT JAG VILL INTE VARA KVINNA JAG VILL BLI FÖRSTÅDD

 Och den utlovade bilden för coolhetens skull

The great gig in the sky

And im not frightened of dying, any time will do, i dont mind. Why should i be frighened of dying? Theres no reason for it, you've gotta go sometime. I never said i was frightened of dying.

Stells sa till mig att folk i Uppsala undrade hur jag mådde. Svar: Jag mår bra. Schamanismen är ingen sekt. Livet går framåt. Livet leker skulle jag nästan vilja säga, för det är vad det gör. Livet är en lek och den skall lekas. Lekas hela tiden, för leken blir bättre och bättre ju mer man leker och om man inte leker alls, så blir leken tråkig. Vanlig Hegel-filosofi, motpoler gör att leken går framåt. Det är bara så leken går till, det är ok att veta det, det är inte läskigt egentligen, det är bara den gamla vanliga leken.