Att något så litet kan få en att gå lös i hela kroppen.
Det är attraktionen, musiken, sitt mänskliga "how soon is now?". Känslor som inte får finnas i kroppen som ändå bara kommer tillbaka vad man än gör och hur ska man hantera det när man har fått sitt jäkla teen-life som man drömt om så länge? Bara bryta ihop som de svaga. Bryt dig fri, bryt loss. Lätt att säga, svårt att hålla - i längden.
Sen sitter jag där, någonstans och reagerar som Nancy när hon nyss tagit heroin, faller ner. Vem säger något om nån självdistans? Vi alla är egoistiska jävlar om inte minst jag. (och nu kom den fantastiska självkänslan också). Nej det jag lever på är lyckan ifrån lyckliga dagar och (just nu) King Crimson och Roger Waters basmelodier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
alla vackra ord