Hur mycket man ibland hatar nån av ren ilska och hoppas att personen dör så fort som möjligt. Så håller man ändå kvar, man står ut trots att hatet finns där hela tiden. Men man är kvar, med allt och varför? Det finns en anledning. Min anledning är Stella och Alexis. Hur mycket jag än vill dö och tro mig jag vill. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att hantera mitt liv på. Att vara död.
För att dämpa min ångest, som är så stor som allt vatten som finns på klotet och mina fittiga jäkla piller som jag har fått för att den ska dämpas funkar som ett plåster på en blöt hy, så röker jag. Och jag ska röka tills den ger sig. Om den någonsin kommer göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
alla vackra ord