hej jag heter mira och jag går i ettan på ett gymnasium.
alla är så lyckliga. det känns väldigt bra att mina systrar mår så bra och är så glada (och jag är verkligen lycklig för deras skull) det är väldigt fint. jättefint. jag skulle bara önska att liksom... jag kunde vara med dom. men jag kan ju inte det för jag går i teater klassen.
just nu. känner jag mig väldigt ensam. och joo jag har miljontals människor runt omkring mig som vill mig saker. pratar, röker, dricker kaffe med mig osv osv osv osv.
asso... men allting är så ytligt. jag borde kanske inte börjat teater klassen på kulturama. jag har till och med läst i kulturamas egna tidning om de olika esteterna. och bara för att jag läste det blev det bara mera uppenbart. gud jag är verkligen ingen teater människa. jag är inte det, jag kan bara erkänna det nu än att drar ut på det.
jag känner mig inte riktigt frustrerad och inte heller ledsen, bara lite förvirrad. men det ordnar väl sig, jag överdriver bara eller hur. allting ordnar sig med allting jaa det är klart. jag är väl inte så dum så att jag ger upp nu.
(I don't need to believe
All the dreams you conceive
You just need to achieve
Something that rings true)
bara för att du inte springer omkring och spelar apa jämt som den typiske teater-stereotypen betyder det INTE att du inte är en teatermänniska. du får den där glimten i ögonen, när du försöker berätta för oss vad teater betyder. jag gråter fortfarande blod över att jag inte sitter och spelar gitarr med som coola snubbarna i musiksalarna istället för att rita av penslar och träd i en ateljé. jag tror inte på dig alls när du säger att du har valt fel!! kram
SvaraRadera