man kan sitta och läsa en blogg hur länge som helst. och alltid är det för att man känner igen sig så jävla mycket. lyssna på samma jäkla nostalgiska låt om och om igen.
känner hur jag halvt dör lite. give me forbidden places. om man ändå kunde göra som man egentligen ville. men alltid är det någonting annat som säger att man inte ska göra så.
bara för att.
men det kan man inte.
nej för nej är ett nej och nej är därför att nejjet är en bra sak bla bla bla.
om alla människor bara hade den "andra kroppen". typ sådär som de flesta tänker varje dag. jag säger inte alla, verkligen inte. jag önskar att jag vore den dära andra. sådär som jag var förut. åh vad jag älskade mig då. ibland kan man ju älska sig själv sådär som man älskade sig förut.
fast det är ändå något som alltid.
aja vad djup jag är. bara för att jag suttit och läst en blogg. och lyssnat på samma nostalgiska låt om och om igen, precis sådär som jag skrev.
jäääkla bajs. ingen kommer ever never ever läsa detta inlägg heller. asso om jag skulle vara så ärligt som jag bara kunde, skulle jag skriva hur ont det gör i mig. ont det gör att se på mig. ont att tänka på det. ont att lyssna på den där förbannade musiken. som jag fortfarande inte förstår ett dugg av vad det kan vara för något magiskt.
varföööör gör det så ont för? vaaad är det som gör så ont? varför är det så att just nu när alla läser det jag skriver, så tycker precis alla att jag är värsta emot. bara för att jag yttrar mig en millimeters ärlighet.
ska man inte vara ärligt? vad är hela grejen då? att man ska vara så jävla instängd hela tiden. jag är trött på att vara instängd och jag är glad för att vi äntligen inser att det inte alls är emo att prata. det är förihelvette det lilla som behövs.
asso ifall jag hade vart emo på riktigt i stilen och så... så skulle jag så hårt rymma till tyskland för att se sisters of mercy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
alla vackra ord