Egentligen skulle jag också vilja åka till Peru. Göra min drömresa och heala mig själv osv osv. Och istället för att säga att "istället sitter jag här" så säger jag bara att jag längtar tills att få göra det ändå. Eller iallafall växa upp för jag är trött på att vara ung. Ungdomen har traskat förbi eller så orkar jag inte vara den ungdom som jag just är just nu. Antagligen det senaste eftersom jag vet att jag inte klarar mig själv. Suck och dö. Det är så många som inte vet vars de står och vem de är och vissa vill inte leva och vissa vill inte vara något kön och vissa vill inte ens vara människa och vissa har bara kontinuerlig existentiell kris som bara aldrig löper mot sitt slut utan bara fortsätter i all evighets evighet. Prova snacka men det är ingen som "lyssnar/förstår/kan hjälpa till". Haha. Eller så orkar man bara inte leva hela tiden men det var bara länge sedan jag verkligen ville leva, eller åtminstonde kände att jag levde. Som en pust och lysekil och en mask som kråmar sig upp så man blir alldeles yr för att MAN LEVER SÅ HÅRT. Hm. Svagt sinne för humor det har jag.
Jag tror att en rutin kan hjälpas till möjligtvis, "jag lever för rutin", men då blir man ju också apatisk. Utan rutin har jag alltid tänkt att mitt liv är och skall verka men nu tycks rutinen falla isär misär fan. Jaja, ska jag ta tag i det eller ska jag sluta verka totalt och bara gråta ihjäl mig? Jag vill ju allra helst gråta ihjäl mig men det är svårt om man nu skulle skaffa sig en såndär -rutin-.
