Surrealism - 31 januari

Kära blogg. Här skriver jag om känslor.

Far tipsar Mira om bok om naturen, Mira berättar för mor, mor blir arg och berättar för Mira att boken handlar om knark.
Vars är alla människor påväg? Paradiset är på jorden. Detta är vårat paradis men vi håller på att förstör det. Ödet säger att vi inte ska tro på ödet, så när vi tror att vi gör tvärtemot ödet så gör vi precis som ödet ville att vi skulle göra.
Ser allting som senarion. Om det är något som känns så vill jag ha mer. OM DET ÄR NÅGONTING SOM KÄNNS SÅ VILL JAG HA MER. OM DET ÄR NÅGONTING SOM KÄNNS SÅ VILL JAG HA MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER

Jag vill
och sen försvann tanken.

dramatic theme

Det är sannerligen intressant att bo med någon så intimt som vi gör.
Vi uppnår mer och mer saker. Vi finner allting så naturligt och vi talas vid om allt.
Jag är trygg. Precis sådär som vi är. Vill ha trygghet men ändå surrealism.
Kommer överrens med nästan alla tavlor, köket är fortfarande ouppklarat.
Är samtidigt rädd för att inte ha något att talas om. Att vi uppnår punkten där vi är färdiga med varandra. Att vi inte behöver varandra längre. Jag vill inte uppnå den.
Vi sitter ofta rakt emot varandra och tittar bortom varandras ögonfärger och talar.
Lyssnar på vår kvart och music from the film more. Underliga scener spelas upp.
Jag kan ibland känna sorg över denna otroliga lycka. Som när man börjar svettas när man är för kall. Alldeles för lycklig.
Det får aldrig vara för mycket lycka, då går det snett.
Läsa upp sitt liv ur sin little black book with my poems inför den andre och sedan inte har något att säga. Jag känner dig för väl sister ray.

Morning found us calmly unawere

Och dave åker in i monoliten. Allting blir ett psykiskt land och dave förstår ingenting. Någonting tryggt, men vars får man det trygga? Varför är det så att min känslotermometer alltid är varm, varför inte ligga på noll? När ensamheten besöker mig kan den ligga på noll. Då ligger den på noll. Varför är termometern varm? När min mor och fars alltid ligger på noll. Dom har inte åkt in i monoliten, men vem har det egentligen? I rymden är det alltid kallt. Där finns inga känslor, eller finns det? Det är vad monoliten representerar, känslor. Så jag skulle kunna säga att jag har en monolit eller är det för orealistiskt? Om minus + minus = plus, då är det så att jag har fått extra känslor, för så går generna och matematiken. Jag går i en skog och nu sitter jag i ett bibliotek och rynkar på pannan. Jag är off, min termomet är het. Jag är ur fokus. Hur kunde jag komma ur fokus, jag hatar det. Varför finns det ensamhet och så mycket bra en ensamhet kan göra för en också. Vem besöker mig om natten och varför förstår jag ingenting. Varför är allt så ofattbart? Finns det ett öde, i såfall vem kom på ödet? Vem bestämmer hur ödet skall vara, vem har gjort mitt liv, min mor och far? Har dom gjort mitt liv? Är jag bara en framknullning ifrån min mor och far för att de ville ha barn? Far ville inte ens ha barn, så jag är en olyckshändelse med ett plus i kanten. Och varför sitter jag och funderar på vad det är för fel på mig när det finns annat att fundera på. Typ matriella saker, måste vara enklare att fundera på vad man ska äta och oj jag kanske måste duscha. Vad ska vi lyssna på och vilken film ska vi se ikväll? Ligga på medeltemperatur i tid och rum. Men är tid och rum? Vad är tid och rum om ödet finns? Om ödet finns så borde tiden vara bestämd också, men det är den ju inte. Tiden är inte bestämd. Vem behöver tid när man kan skita i tiden. Skita i sina gener. Skita i sin jäkla temperatur. Skita i skolan. Skita i utbildning. Skita i känslor. Skita i livet. Men vad händer om man skiter i livet? Man dör.